torsdag 12 mars 2009

Vill svenska folket leva i en dödskultur?

Debbatten om dödshjälp tog ny fart när läkaren på Astrid Lindgrens sjukhus häktades för mord eller dråp. Framförallt har media drivit på för en lagändring i livets slutskede men sanningen är att det inte finns något sådant som "rätten att dö." En rättighet är alltid en moralisk begäran, och vi har inga anspråk på döden, däremot gör döden anspråk på oss. Vissa människor ser "rätten att dö" som en parallell till rätten till liv, men detta är baserat på ett felaktigt resonemang.

Rätten till liv är baserat på att livet är en gåva som vi inte får förstöra eller ignorera, medan "rätten att dö" bygger på tanken att livet är ett ting som vi kan förbruka och göra som vi vill med när den inte längre uppfyller våra önskningar. Representanter för dödskulturen talar gärna om, "Min kropp, mitt liv, mina val" med samma logik som abortförespråkarna använder ordet valfrihet för gravida kvinnor. I båda fallen säljs döden som en produkt och försäljarna måste framställa det som bättre än andra alternativ. Uppgiften för livets kultur är att slita av slöjan av dessa våldshandlingar. Om vi vill ändra på hur vårt samhälle behandlar de svaga och utsatta, måste vi börja med att förändra vårt sätt att tala om dem.

I princip finns det tre huvudströmningar i debatten om assiterade självmord och dödshjälp. Dessa tre är: en optimistisk syn, en pessimistisk syn, och en realistisk syn.

Den optimistiska synen argumenterar för assisterade självmord och eutanasi med argumenten att personer med funktionshinder eller svåra sjukdomar har blivit så allvarligt skadade att livet inte längre uppfyller någon glädje och att de ska kunna avsluta sitt liv så smärtfritt och med så mycket värdighet som möjligt. De påpekar att assisterade självmord är lagligt i några länder och vissa människor förmår inte att rent fysiskt utföra sina självständiga val på grund av funktionshinder. Därför anser de att samhället bör hjälpa dessa människor att dö efter att de har gjort ett fritt och informerat val. De menar att detta skulle öka deras kontroll över sina kroppar och sina egna liv. De föreslår att eutanasi och assisterade självmord kan ha andra fördelar för människor som väljer att förbli vid liv, eftersom resurser som slösasktigt håller människor vid liv mot sin vilja skulle kunna omfördelas till människor som skulle kunna dra nytta av dem. De anser att de som oroar sig för riskerna med dödshjälp är paranoida eller religiöst eller filosofiskt stolliga eftersom inga människor skulle dö utan att göra ett fritt val.

Den pessimistiska synen är kritisk till assisterade självmord och dödshjälp och anser att de som tycker att dessa metoder skulle vara till nytta är naiva och överoptimistiska. De anser att eutanasi och assisterade självmord bara är ett annat än sätt att eliminera människor med funktionshinder. De fruktar att om samhället bistår människor att göra fria och medvetna val att dö, så kommer många med funktionshinder att få ärva dessa val. De pekar på fasorna i nazismens eutanasiprogram, vilket ledde till en slakt av 250 000 personer med funktionshinder, flera år före den stora förintelsen. Man hänvisar också till de missförhållanden som finns i det nederländska systemet som ett bevis för att en lag som tillåter att människor med funktionshinder blir dödade, kommer att bli en lag som resulterar, åtminstone till viss del, i en andra förintelse. De varnar för att personer med funktionshinder eller sjukdomar kan tvingas till självmord av ett obegränsat antal orsaker, t.ex. som ett resultat av nedskärningar i vården.

Den realistiska synen på assisterade självmord och eutanasi är att vissa människors dödsfall blir mindre smärtsam eller obehaglig, men man varnar för att dessa metoder också kan öppna upp dörren för missbruk. Enkla fall, där det finns en klar fördel av att dö, är undantag snarare än regel. Självmord kan inte enkelt delas in i rationella och irrationella självmord för personer med funktionshinder eller för någon annan person heller för den delen. Även om det är osannolikt att de fruktansvärda händelserna i den tyska eutanasiprogrammet kommer att upprepas, är det viktigt att ta lärdom från det. Genom att inte ignorera den enorma potential för missbruk en sådan lag kan innebära. Information från den nederländska programmet ger tydliga exempel på missbruk, och det finns också stora gråzoner av osäkerhet. Om en lag inte kan utformas som väsentligt uppfyller de farhågor om missbruk, då är det mycket bättre för samhället att acceptera den rådande situationen, än att riskera det grundläggande skyddet för personer liv och hälsa.

Problem med assisterade självmord och eutanasi:

1. Medan förespråkarna för assisterade självmord och eutanasi argumenterar för att det skulle ge människor en ökad självständighet och personlig kontroll, så skulle alla personer med allvarliga sjukdomar och funktionshinder automatiskt omfattas av dessa beslut. Som ett resultat, skulle många fler människor vara berättigade till dödshjälp utan någon uttrycklig begäran, än de som självmant har begärt assisterade självmord. Det är ett aktuellt problem i de länder som tillåter assisterade självmord och eutanasi.

2. Det är inte rationellt att införa assisterade självmord och eutanasi, eftersom många patienter med allvarliga sjukdomar är dåligt informerade om sina villkor och prognoser. Utan denna information kan de inte förvänta sig att fatta välgrundade beslut om självmord eller dödshjälp. Ofta ges människor otydliga eller vilseledande uppgifter om sin prognos samt hur länge de förväntas att leva, eftersom vårdgivarna helt enkelt inte vet eller har fel i sina prognoser. Läkare som har granskat riktigheten av medicinska prognoser vet sällan vem som kommer att dö eller när de kommer att dö. Den enda gången som läkare kan förutse när döden ska inträffa med någon grad av säkerhet är när döden är så nära att dödshjälp skulle göra en lite skillnad.

3. Personer med sjukdomar och funktionshinder skulle påverkas och tvingas avsluta sina liv genom trycket från omgivningen. Forskning visar att informationen till patienterna och deras familjer ofta är manipulerade beslut i avgörande frågor. I vissa fall, kan några välja självmord eftersom det råder brist på lämpligt boende eller att man inte vill vara andra till last men inte på grund av patientens fysiska förutsättningar.

4. Personer med sjukdomar och funktionshinder sägs kunna fatta egna beslut om självmord men man anser att de är fysiskt oförmögna att genomföra dessa beslut. Faktum är att mycket få människor har så allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som omöjliggör dem att begå självmord. Den stora majoriteten av människor med sjukdomar eller handikapp är fullständigt kapabla att begå självmord med samma medel som andra individer. Många av dem, vars fysiska kondition skulle göra det omöjligt för dem att begå självmord utan hjälp, är också oförmögna att fatta beslut för sig själva (t.ex. patienter i koma). Vissa personer som lider av en neurologisk sjukdom eller allvarliga ryggmärgsskador kan vara fysiskt oförmögna att hålla i en pistol eller att dränka sig själva, men även dessa personer har rätt att vägra behandling enligt nuvarande lagstiftning.

5. Tillgången till assisterade självmord och eutanasi skulle bli omfattande. Även om självmord inte är olagligt i Sverige, så har regeringen medvetet kontrollerat farliga läkemedel och produkter som kan användas för självmord i ett försök att motverka det. Obehag med de medel som finns, fungerar som en avskräckande effekt för självmord för alla medborgare. Att tillhandahålla dödliga läkemedel, medicinsk expertis och personlig assistans till en del av befolkningen, men samtidigt neka det till en annan del av befolkningen, går utöver syftet med lika tillgång och ger ett intryck av åtskillnad och uppmuntran till självmord.

6. Genom att blanda in vårdpersonalen skulle deras arbete inte vara likvärdiga i den juridiska processen. Det finns ingen anledning att tro att vårpersonalens utbildning eller erfarenhet förbereder dem till att utöva makt över liv och död på ett klokare sätt än någon annan grupp. Medverkan av ett stort antal läkare vid urvalet för gaskamrarna under förintelsen ger en dyster påminnelse om att vårdkompetens i sig inte är någon garanti för att en läkare kommer att agera moraliskt och att skydda liv. Det faktum att ett stort antal nederländska läkare fortsätter att förfalska dödsattester, trotsa rättssäkerhetsgarantier och gå utöver gränserna för legaliserade dödshjälp, samt att de är engagerande i en större och bredare krets av dödsbeslutsfattandet praxis, tyder på att systemet är svagt och kan missbrukas.

7. Det finns ingen anledning att misstänka att en sådan verksamhet skulle baseras på en human syn på personer med funktionshinder och allvarliga sjukdomar. Studier av våld mot personer med funktionshinder visar att de är vanliga mål för våld och brott men det uppfattas som mindre allvarliga än liknande brott mot andra medborgare. De negativa och ambivalenta attityderna mot människor med funktionshinder tyder på att deras liv är mindre värda, vilket är själva är grunden till problemet i debatten. Tron att sjukdom och funktionshinder är giltiga och rationella skäl för självmord och eutanasi, återspeglar samhällets förakt och fördomsfulla attityder mot funktionshindrade. Samhället riskerar att legitimera dessa åsikter genom en positiv diskriminering (dvs att möjliggöra död endast för personer med sjukdomar och funktionshinder), vilket bara kommer att stärka fördomarna.

8. Det finns en stor potential för missbruk. Ofta finns det en inneboende intressekonflikt mellan rollen som behandlande läkare och rollen som läkaren som beslutar att döda. Vårdinrättningar, familjer och patienter är ofta i konflikt. Exempelvis har kostnadskontroller ofta inlett diskussioner om eutanasi. Sjukhus och andra institutioner kan vara predisponerade för att uppmuntra läkare till samtycke med vissa patienter som baseras på kostnads- och kontrollåtgärder. Om patientens dödsfall frigör resurser och sparar pengar är döden i själva verket en tragedi men inte en barmhärtighetshandling.

9. Det skulle vara svårt att skilja på mord på människor med sjukdomar och funktionshinder från självmord. Skillnaden mellan mord och assisterade självmord beror på avsikter och andra subtila faktorer som är svåra att bevisa absolut. När detta kombineras med en god tillgänglighet till assisterade självmord för personer med sjukdomar eller funktionshinder, innebär det att dessa personer inte skulle omfattas av samma skyddsvärde som andra medborgare, vilket är ett grundläggande brott mot de mänskliga rättigheterna.

10. En särskild lagstiftning för att definiera de som är lämpliga och olämpliga för dödshjälp, är tvetydig och riskerar att användas olämpligt. Nuvarande rättspraxis förbjuder läkaren tydligt från varje form av rådgivning och bistånd till självmord och eutanasi. Förbuden är ganska tydliga, men ändå kan de inte eliminerat svåra beslut. Att skapa rättsliga och etiska undantag kommer bara att öka tvetydigheten och öka motiven för andra olagliga och oetiska undantag.

11. Sjukdom eller funktionshinder är i sig inte ett rationellt skäl till att välja självmord eller eutanasi. Om vi anser att vi bör hindra de flesta människor från att begå självmord men samtidigt uppmuntrar och bistår till självmord och eutanasi för vissa individer, så speglar det våra egna fördomsfulla åsikter om sjukdom och funktionshinder. Till exempel, en person som dömts för mordet på ett barn kan hotas till livet i ett fängelse och han måste leva med en social skam för resten av sitt liv. Sådana enskilda fall med dålig livskvalitet kan uttrycka en önskan om att begå självmord. Men samhället stöder inte självmord för dömda brottslingar och man tar en aktiv roll i att förebygga självmord i fängelser. Intagna berövas alltid bälten och skosnören för att förhindra hängning. Varför skulle vi betrakta en fånges självmord som en irrationell handling och med alla medel försöka förhindra det, samtidigt som vi betraktar assisterade självmord eller dödshjälp som rationellt?

Slutsats:

Ofrivillig dödshjälp och dödshjälp med samtycke, är i grunden en oacceptabel praxis. Eftersom de inte skulle stå under kontroll av den person som dödas, det kan inte försvaras med ökad autonomi eller personliga val för individen. Det skulle vara omöjligt att genomföra på ett humant sätt som säkerställer att det är av genuin barmhärtighet för de personer vars liv är mest berörda. Kort sagt, det finns en enorm potential för missbruk. Det märks inte minst i nuvarande abortlag som missbrukas som ett preventivmedel eller som ett back-up-system. Informationen att ferilitet är farligare och mer betungande än abort talar sitt tydliga språk.

Assisterade självmord eller frivilligt dödshjälp skulle öka beslutsfattandet och kontrollen över den egna personen för ett litet antal individer. De flesta människor med funktionshinder som har möjlighet att göra egna val har även möjlighet att ta sitt liv, trots att det i allmänhet är mycket sällsynt. Samhället ska i allmänhet försöka att motverka och förebygga självmord för alla medborgare, man bör reagera på samma sätt när personer med funktionshinder överväger självmord.

Antalet personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar som skulle ta ett frivilligt beslut att avsluta sina liv skulle vara mycket liten. För att utvidga denna frihet för ett litet antal människor, skulle många fler patienter sätta sina liv på spel. Baserat på erfarenheter av de nederländska och nazistiska dödshjälpsprogrammen, är det troligt att dörren kommer att öppnas för många fler ofrivilliga dödsfall än frivilliga självmord. Att så många människor befinner sig i riskzonen bara för att sjukvården eventuellt kan dra nytta av ett mycket mindre antal personer är oacceptabelt. Självmord och eutanasi för personer med sjukdomar eller handikapp är inte en rationellare handling än för andra medborgare. Förespråkarna anser att självmord är rationellt för människor med sjukdomar eller funktionshinder men irrationellt för andra medborgare, men detta är baserat på en dehumaniserad människosyn.

Sverige utför 35000-37000 aborter årligen, vilket är högst i Europa, och minst 2000 människor tar sitt eget liv (plus ett stort mörkertal), samtidigt som den anti-natala attityden får återväxten av nya generationer att krympa dramatiskt. Faktum är att Sverige redan lever upp till kriterierna för en dödskultur. Om vi ändrar på lagen det allra minsta så öppnar dammluckorna som i förlängningen kommer att kräva av de sjuka med "Plikten att dö".

Se videon "Euthanasia Blues" och fler liknande videoklipp på You Tube

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar