Ateismen måste göra upp med sin egen gudsbild

Det är lätt att se varför många människor förkastar Gud, inte från vad Gud är, men från felaktiga begrepp om Gud som de lätt kan motbevisa. Men att motbevisa Gud på detta sätt är inte att motbevisa Gud, utan något som inte är Gud. Ett avslag på en abstraktion av Gud, men inte ett avslag av en konkret verklighet.

Den moderna ateismen kan förstås om vi ser det som slutet på en lång rad av teologisk, filosofisk och social utveckling. Debatten mellan dagens ateism och teism har för närvarande slutat i ett dödläge. Samhället anser att Gud inte har någon relevans. Även om människor kan tro på Gud så behöver det nödvändigtvis inte förändra hur de lever eller agerar. Andra som inte tror på Gud verkar också göra lite skillnad i hur de lever sina liv. Det finns bra och dåliga människor, helgon och syndare, i båda läger. Det har gjort att frågan om Gud inte spelar någon roll. Kristna, naturligtvis, bär delvis en skuld för detta, eftersom de har misslyckats med att leva ut evangeliet och dess kärleksbudkap. De har misslyckats med att låta Gud bo och verka genom dem. Men detta är inte hela bilden.

Det har alltid funnits ett ateistiskt inslag i världshistorien sedan tidernas begynnelse. Psaltaren kunde inte säga: "Dårarna tänker: "Det finns ingen Gud." De handlar fördärvligt och skändligt, ingen gör det goda" (Ps. 14:1) om ingen ifrågasatte Guds existens. Ateismen är i någon form ett symptom på ett större problem, en andlig kris som har lämnats utan uppsikt. Företrädare för ateismen vill låta påskina att ateismen är ett resultat av en intellektuell utveckling, den mest "moderna" av alla ideologier. I verkligheten fanns ateismen långt innan uppkomsten av de stora världsreligionerna och det har alltid varit ett symptom på en andlig kris, utarmning och sönderfall. Men det finns något betydande i den moderna ateismen som gör det helt annorlunda från alla tidigare former av ateism.

Det verkar finnas tre strömningar som är anslutna till varandra där vi kan finna hur ateismen uppstår hos enskilda personer. Den första kommer från det faktum att våra föreställningar om Gud är, i slutändan, osunda. Det gör det möjligt för någon att utmana vår idé om Gud och förvilla oss när vi inte har något svar på angreppet. Istället för att se hur detta kan hjälpa oss att rena våra idéer om Gud och förstå Gud bättre genom att sluta förneka Gud, då våra tankar om Gud visar sig vara felaktiga. Det är ganska lätt att feltolka vårt koncept för Gud som om det vore Gud själv. I bästa fall måste de betraktas som ofullständiga vägvisare till sanningen om Gud. De får aldrig ses som uttalanden av absolut sanning i sig. Samtidigt som de tillhandahåller ett sätt för oss att förstå att vi aldrig kommer att förstå hela sanningen om Gud. När det är sagt, är lätt att se varför många människor som förkastar Gud, inte från vad Gud är, men från felaktiga begrepp om Gud som de lätt kan motbevisa. Men att motbevisa Gud på detta sätt är inte att motbevisa Gud, utan något som inte är Gud. Ett avslag på en abstraktion av Gud, men inte ett avslag av en konkret verklighet. Varje koncept innefattar ett subjekt och ett objekt. Men Gud är inget av dessa för han är bortom dem. Annars skulle han vara begränsad och vara i behov av vad som var tänkt eller som ett föremål som skulle förfalla till samma nivå som våra tankar. På detta sätt påminns vi om att det stora problemet med ateismen är att de måste definiera Gud för att kunna avvisa honom, men att de skapar en Gud som inte är Gud, och således kan de inte motbevisa Gud trots sina försök att göra det. Hur kan ateismen definiera en komplex Gud innan de kan avvisa honom? På sin höjd är det en negation av en viss typ av teologi och människans uppfattning av Gud. Men detta rör inte något sätt Gud i sig själv.

Detta kan förklara varför så många teister har blivit ateister. Vi har sett under de senaste århundradena en slags rationalistisk avdunstning av Gud. Men det var den rationalistiska Guden och inte den sanne Guden, den Gud vi fortsätter att avguda är någon annanstans. Han finns överallt, även där du inte kan finna honom. En andra anledning varför många människor överger Gud är på grund av det onda som religiösa har gjort i Guds namn. Vi bör alla hålla med om att en sådan förvriden gudsbild behöver rening. Det sorgliga är dock att sådan gudsbilder ofta är för ingrodda för att kunna utrotas enkelt. Men även om så är fallet, så finns det ingen anledning att ge upp tron på Gud. Tvivlarna bör se det för vad det är: en annan anledning att ifrågasätta en fallen mänsklighet, inte Gud själv. De som vill avvisa Gud eftersom mänskligheten har skadat idén om Gud på grund av missbruk av det, är i själva verket resultatet av en slags klarsyn som ännu är blind. För alldeles säkert är att de mest heligaste är förutbestämd att bli offer för de värsta kränkningarna. Religionen, som är sin egen källa och ursprung, måste fortsätta att rena sig själv.

Faktum är att det är ironiskt att säga: "eftersom människor har gjort ont, så kan jag inte tro på Gud, så jag tror på mig själv" (trots att jag också är en fallen människa). Slutligen, även om Guds efterföljare inte aktivt främjar det onda, betyder det inte att ondskan själv har behandlats. Förekomsten av det onda i sig är den tredje och kanske mest betydande utmaning för världen och för alla troende, som Walter Kasper påpekar, "Från en existentiell synvinkel är ondskan långt mer avgörande för många människor än de teoretiska och ideologiska avslagen av Gud. Men det är en partiell lösning. Det går tillbaka till det faktum att våra föreställningar om Gud behöver rening. Vi försöker skapa en Gud som inte är Gud. Vi vill att Gud ska vara någon sorts magiker som kommer för att rädda oss varje gång vi önskar honom att göra det. Vi vill inte att Guds fria vilja ska engagera oss med vår fria vilja. Dessutom vill vi inte att Gud ska kräva något av oss. Men Gud bestämmer vissa saker för oss för vårt eget bästa. När vi misslyckas med att följa hans önskningar, är det uppenbart att något hemskt kommer att hända, inte för att Gud har orsakat det onda, men eftersom det är ett direkt resultat av människans uppror. Lagen om orsak och verkan är i det avseendet en allmän lag som ingen skulle kunna förneka. Naturligtvis är det viktigt hur man tolkar denna lag. Det kan inte vara en absolut norm, eftersom Gud kan överträffa det. Lidandet i världen, det onda i världen, är ett resultat av vår underlåtenhet att följa Guds vägledning. Det beror inte på att Gud inte följer oss i vårt lidande.