När börjar livet?

Att påstå att fostret är en del av kvinnans kropp som hon får göra vad hon vill med är ett ohållbart argument. Vi vet i dag att fostret är en unik tredje person och inte en opersonlig "cellklump".

Idén att det ofödda barnet är beroende av mamman, och därför inte är ett mänskligt liv ignorerar det faktum att även vuxna människor kan vara beroende av andras välvilja. Den nyfödde är lika mycket beroende av mamman som fostret var i livmodern. Utan vård kommer den nyfödde att dö. Det gör inte den nyfödde mindre mänsklig, snarare är det ett kännetecken på vad mänskligt liv innebär, eller kräver, att solidariteten är avgörande för mänsklig överlevnad.

Somliga argumenterar att den ofödde ännu inte är en människa eftersom den saknar rationell intelligens som är det särskiljande tecknet på mänskligt liv. Men rationalitet saknas verkligen inte i den oföddes potentialitet. Om barnet överlever kommer hon eller han verkligen att öva upp denna potentiella arsenal på ett igenkännande sätt. Men hur är det med de människor som antingen föds utan, eller som genom en olycka eller sjukdom i vuxen ålder förlorar, den rationella förmågan? Ska vi betrakta dem som icke-människor? Som "untermennschen" i linje med nazismens förakt för svaghet?

Den "första naturen" hos alla levande varelser innehåller ett potentiellt "kraftpaket" som aktualiseras vartefter individen utvecklas. Bara för att aktualiseringen av mänskligt förnuft inte kan upptäckas hos fostret är det ett dåligt argument att påstå att fostret saknar denna kapacitet. Det finns många saker som ett barn inte kan göra genast som, att forma ord, meningar och att förstå begrepp. Men som alla föräldrar vet lär sig barnen dessa saker mycket tidigare än väntat.

Dessa argument lider ytterligare av en svaghet - de fokuserar på enskilda egenskaper av ett mänskligt liv men inte på livet i sig själv. När man talar med nyblivna föräldrar om deras nyfödda barn säger de ofta att de har fått ta mot ett nytt liv. En människa som förut inte existerade har kommit till genom oss och existerar nu. Kontrasten mellan existens och icke-existens som upplevs vid förlossningar pekar tillbaka på den existens som kom till i konceptions-ögonblicket. När sperma och ägg förenades och en ny människa, en tredje människa, blev till genom denna förening.

Det är svårt att tänka sig ett barn som en "cellklump" när man fokuserar på allt vad det kommer att bli - om det inte blir aborterat.