Är Gud död?

Om det inte finns någon gud, då är både människan och universum dömda till undergång. Liksom dödsdömda fångar väntar vi på vår oundvikliga upplösning. Det finns ingen gud och det finns ingen odödlighet. Om meningen med livet är absurd då är våra liv är meningslösa, vi existerar utan någon särskild anledning.

Om varje individ upphör att existera när hon dör, vilken mening hade hon då av livet? Spelar det någon roll om hon existerade över huvud taget? Anta att "Big bang" aldrig hade hänt. Anta att universum aldrig hade existerat. Vilken skillnad hade det gjort? Universum är ändå dömt att dö. I slutändan gör det ingen skillnad om universum har existerat eller inte.

Det samma gäller för människosläktet. Mänskligheten är dömd i ett döende universum. Eftersom mänskligheten till slut kommer att upphöra att existera, så spelar det inte någon roll om vi överhuvud taget existerar. Mänskligheten är inte mer betydelsefull än en svärm med myggor eller en grisfarm, eftersom allas slutmål är densamma. Den kosmiska processen som skapade dem från början kommer att svälja dem till slut.

Och detsamma gäller för varje enskild individ. Vetenskapens bidrag till avancerad kunskap, de tekniska och medicinska framstegen, diplomaternas ansträngningar att skapa fred, alla goda människors uppoffringar för mänskligheten och naturen - allt detta blir i slutändan ingenting värt. I slutändan kommer alla mänskliga framsteg inte att betyda någonting, inte ett dugg. Varje person existerar utan en särskild mening. Och eftersom våra liv saknar en särskild mening är också alla våra aktiviteter i grunden menigslösa. Studierna på universiteten, våra arbeten, våra intressen, våra vänner - allt detta är i slutändan helt meningslösa.

Det som är sant för hela mänskligheten är också sant för varje enskild individ, vi finns till av ingen särskild anledning. Om det inte finns någon gud då finns det ingen skillnad på våra liv och livet för en hund. Liksom författaren till den bibliska boken "Predikaren" skriver, där ingenting är nytt under solen, " Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Allt går mot samma mål: allt har kommit av jord, och allt blir jord igen". (Pred 3:19-20). I denna bok som, mer liknar ett stycke ur modern existentialistisk litteratur än en biblisk bok, visar författaren på själva meningslösheten som all njutning, rikedom, utbildning, politisk karriär och berömmelse ger i ett liv som är dömt för att dö. Vad är författarens slutsats? "Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet". (Pred 1:2). Om livet slutar i graven, då finns det ingen särskild anledning till vår existens.

Men även om livet inte skulle sluta med döden skulle vår existens sakna en särskild anledning, utan gud. Människan och universum skulle då bara vara slumpmässiga händelser, inkastade i en existens utan syfte. Utan gud är universum ett resultat av slumpmässiga kosmiska olyckor, en kedjeexplosion. Det existerar av ingen särskild anledning. Människan är en varelse av ett naturligt urval - en produkt av materia, plus tid, plus förändring. Människan är bara resultatet av en slemklump som råkade utvecklas rationellt. Mänskligheten har ingen större mening än alla naturens insektsarter, eftersom båda är ett resultat av en slumpmässig växelverkan av evolution och nödvändighet. Som en filosof har sagt, "Det mänskliga livet är uppsatt på en omänsklig piedestal och måste förändras av sig själv i hjärtat av ett tyst och själlöst universum".
Det som är sant för universum och mänskligheten är också sant för varje enskild individ. I den mån som vi är individuella varelser är vi också ett resultat av en särskild kombination av arv och miljö. Vi är offer för en slags genetisk roulett. Biologer som Richard Dawkins ser människan som en elektrokemisk maskin, kontrollerad av själlösa gener. Om gud inte existerar då är du bara ett resultat av en naturlig olycka, inkastad i ett meningslöst universum och i ett meningslöst liv.
Förstår ni vikten av alla alternativ till denna absurda livsåskådning? Om gud existerar, då finns det verkligen hopp för människan. Men om gud inte existerar, då är vi lämnade åt hopplösheten. Förstår ni varför frågan om guds existens är så viktig för människan? Som Francis Schaeffer träffsäkert uttrycker det, "Om gud är död, då är också människan död".

Olyckligtvis inser mycket få moderna människor detta. De fortsätter att springa i ett meningslöst ekorrhjul som om ingenting hade hänt. Jag blir påmind om Nietzsches berättelse om dåren som en tidig morgon, med en lykta i handen, gick till marknadsplatsen och skrek, "Jag söker gud! Jag söker gud!" De flesta som stod omkring dåren trodde inte på gud, de skattande och sa, "Har gud gått vilse?" De fortsatte att reta honom och sa, "Har gud gått och gömt sig? Eller kanske har han åkt på semester eller emigrerat!" Och folkmassan vek sig av skratt. Då, skriver Nietzsche, vände sig dåren om och fäste folkmassan med sin blick och skrek, "Var är gud? Jag ska tala om det. Vi har dödat honom - ni och jag. Alla är vi hans mördare. Men hur har vi gjort det? Hur förmådde vi dricka upp havet? Vem gav oss svampen att tvätta bort horisonten med? Vad gjorde vi när vi frikopplade jorden från dess sol? Vart färdas vi nu? Bort från alla solar? Flyr vi inte alltid från allt för jämnan? Framåt, bakåt, åt sidorna, åt alla håll? Finns det några upp och ner kvar? Irrar vi inte omkring i ett ändlöst ingenting? Känner vi inte andetagen av ett tomrum? Har det inte blivit kallare? Blir det inte bara mörkare och mörkare hela tiden? Måste inte lyktorna tändas på morgonen? Hör vi inte oljudet från gravgrävarna som begraver gud? ... gud är död... Och vi har dödat honom. Hur ska vi mördare av alla mördare kunna trösta oss själva?" Folkmassan stirrade tyst och häpet på dåren. Till slut krossade han lyktan mot marken och sa, "Jag har kommit för tidigt. Den förskräckliga händelsen är på väg att hända - men det har ännu inte nått människornas öron."

Människorna förstod inte riktigt konsekvenserna av vad de hade gjort när de dödade gud. Men Nietzsche förutsåg att de en dag skulle förstå innebörden av deras ateism, och att denna insikt skulle börja med en tid av nihilism - ödeläggelsen av all mening och alla värden i livet. "Slutet på kristendomen", skrev Nietzsche, "betyder ankomsten av nihilismen". Denna kusliga gäst står redan vid dörren, "Hela Europas kultur rör sig sedan en tid med en gastkramande spänning som växer från årtionde till årtionde mot en katastrof, rastlöst, våldsamt, huvudstupa, som en flod som söker slutet, utan att reflektera, rädd för att reflektera", skrev Nietzsche. Historien om 1900-talet och dess återverkningar på vår tid visar hur kusligt rätt han ändå hade.

Historien har en otäck förmåga att upprepa sig men det är livsavgörande för varje person att lyssna till dårarna larmande och att reflektera över ateismens konsekvenser, men liksom folkmassan på marknaden går de oftast ovetande sin väg. När vi kommer till insikt om, liksom Nietzsche gjorde, vad ateismen egentligen innebär, då vilar frågan tungt på oss - hur ska vi mördare av alla mördare kunna trösta oss själva?