tisdag 17 mars 2009

Studie: Kvinnor som äter p-piller löper 1,5 gånger högre risk att utveckla tarmsjukdomar

En studie av p-pillrens bidrag till inflammatorisk tarmsjukdom, som nyligen publicerades i American Journal of Gastroenterology, fann att kvinnor som använder orala p-piller löper en och en halv gånger högre risk att utveckla Crohns sjukdom (CD) och ulcerös colit (UC), än kvinnor som aldrig har använt orala p-piller.

Forskningen som bedrevs av läkare vid Gastroenterology Unit of St Marys Hospital, Imperial College, och Institutionen för kirurgi i St Marks Hospital i London, rapporterade att 75815 patienter deltog i studien av UC och CD mellan 1983 och 2007.

Av dessa kvinnor, använde 36797 orala p-piller medan 39018 inte använde orala p-piller alls. I rapporten anges att den relativa risken för Crohns sjukdom ökade med långvarig exponering av orala p-piller. Det totala medelvärdet för ökad risk var 1 1/2 gånger den relativa risken att utveckla CD, men för de kvinnor som aldrig tidigare använt orala p-piller ökade risken med nästan 3,5 gånger.

Studien visade också att riskerna med exponeringen av orala p-piller, återgår till samma nivåer som hos den icke-exponerade befolkningen, en tid efter att man har slutat att använda orala p-piller.

Justeringen av resultaten för rökare utgjorde en viktig aspekt i analysen, eftersom det konstaterades att rökare är mer benägna att använda orala p-piller. Justeringen för rökning ökade den relativa risken för CD men minskade risken för UC.

Utredningen föreslog också att minskningen av östrogen och progesteron i de orala p-pillren under de senaste två årtiondena, inte har minskat den relativa risken för inflammatorisk tarmsjukdom hos kvinnor som använder orala p-piller.

En sammanfattning av undersökningen finns här:
http://www.nature.com/ajg/journal/v103/n9/abs/ajg2008475a.html


Läs relaterade artiklar om riskerna med p-piller:

Birth Control Pill May Cause Prostate Cancer and Bladder Disease in Mothers Children http://www.lifesitenews.com/ldn/2005/may/05050411.html

Birth Control Pill Raises Heart Attack Risk 100%http://www.lifesitenews.com/ldn/2005/jul/05071207.html

Massive Study Finds the Pill Significantly Increases Cancer Risk if Used more than Eight Years http://www.lifesitenews.com/ldn/2007/sep/07091306.html

Birth Control Pill Linked to Hardening of the Arteries http://www.lifesitenews.com/ldn/2008/apr/08040807.html

torsdag 12 mars 2009

Europa - den förlorade sonen

Europeiska unionen är en "gemensam marknad" men man saknar en gemensam filosofi. Det finns anledning till mer förvirring än glädje hos den europeiska allmänheten. Elitens sekulariserade superstat lämnar européerna förvirrade och Europas sekulära experimentet har misslyckats vilket får ett ökande antal européer att inse just detta.

Genom att politikerna vill skiljas från sitt kristna fadershus, har det sekulära Europa uppträtt som den förlorade sonen i Lukasevangeliet, "han som slösade bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar." (Luk 15:11-32). Europa står inför en andlig hungersnöd, som tar formen av en kronisk kulturell förvirring och en ökande demografisk kris. Liksom hungersnöden som väckte den förlorade sonen tillbaka till verkligheten, så kan en social implosion kanske hjälpa européerna tillbaka till sina sinnen.

Varför, ska vi fråga oss själva, ska vi låta vår kultur dö under sekularismen, när innehållet i Europas kristna arv skulle kunna föra oss tillbaka till en god hälsa? Avsikten med den Europeiska unionen var att bygga vidare på detta arv, inte att ersätta den med sekularism.

"Antingen kommer Europa att återgå till sina kristna rötter, eller så kommer Europa att gå under", skrev Hilaire Belloc. Påven Benedict XVI talar om EU:s kris i liknande termer: EU har tagit in på "en väg som kan leda till att det försvinner ur historien", varnade han i ett tal i Rom inför Europeiska kardinaler, biskopar och politiker. Även om EU har utfärdat en enfaldig deklaration om EU som en idé, med vaga hopp om frihet och förståelse, så riktade påven uppmärksamheten mot "en farlig individualism", som gör alla sådana diskussioner meningslösa.

"Är det inte en anledning till förvåning att dagens Europa strävar efter att etablera sig som en värdegemenskap, men allt oftare verkar ifrågasätta idén om universella och absoluta värden?" sa han. Europa, sa Påven, går mot en "märklig form av avfall från kristendomen, vilket inte bara innebär ett förnekande av Gud utan ett förnekande av sitt egna ärorika förflutna och tradition. Detta "frivilliga avfall", förklarar EU:s oförmåga att skapa en identitet och bidrar till att man nu utmanas nu av dödliga ideologier. Som påven påpekar befinner sig värden i en tid av omvälvningar, men Europa kan inte undgå dessa grundläggande frågor.

Antingen väljer Europa att återta dess historiska kulturella identitet eller så kommer Europa att få en ny identitet av sina fiender. "Europa verkar behöva en blodtransfusion, men det skulle förstöra hennes egen identitet", skrev han. Och påven drar en parallell till "Romarrikets nedgång: det fortsatte att fungera som en enorm historisk ram, men dess egna existentiella vigör var död, och det befolkades av dem som faktiskt ville förstöra det." Om vanliga européer inte kan förstå "idén om Europa." Om de inte vet vad vilka "värden" som den Europeiska unionen vilar på, är det för att de har skalat bort den kristna grunden.

Den europeiska elitens moderna rationalism, skiljer sig från kontinentens kristna rötter, men det har visat vara irrationella och dess omtalade pragmatism har visat sig vara opraktiskt. Enligt detta tänkande, har det allmänna bästa oundvikligen kommit att bli, som påven uttrycker det, "en delad sjuka". "Ett samhälle som konstruerar sig själv utan respekt för människans värdighet, och glömmer att varje människa är skapad i Guds avbild, upphör till slut att existera", sade påven i ett tal i Rom. Och han fortsatte: "Det verkar allt mer nödvändigt att Europa måste skydda sig mot denna pragmatiska inställning, som systematiskt kompromissar om grundläggande mänskliga värden, som accepterar det mindre onda som något oundvikligt. En pragmatism, som presenteras som balanserad och realistisk, men som inte är så djupgående, för att den förnekar den dimensionen av värderingar och idéer som är inneboende i den mänskliga naturen."

Påven Johannes Paulus II ställde en gång en fråga till Frankrike: "äldsta dotter av kyrkan, vad har du gjort med ditt dop?" Och påven Benedictus XVI ger i dag en uppmaning till hela Europa: "Om Europa inte vitaliserar de traditioner som man har fått ärva och förvalta, kommer hon att dansa på sin egen grav."

Påvens kritik mot grundar sig i huvudsak på att EU får några år sen avslog Vatikanens önskemål om att skriva in "Gud och europas kristna rötter" i konstutionen. Vatikanen önskade sig en liknande konstution som man har i USA. Den amerikanska kontutionen är ett föredöme eftersom den införlivar och välkommnar religionen i sammhällsdialogen utan att stöta bort den som en subkultur.

Deras konstution bygger i huvudsak på en "positiv sekularism" som vi europeer har mycket att lära av när det gäller tolerans och respekt. Europas destruktiva nutidshistoria visar med en förskräckande tydlighet hur illa det kan gå om man grundar politiken på en "negativ sekularism". Att utesluta religionen ur det offentliga samtalet har kostat oss två världskrig och två ateistiska tyrranier. Det måste bli en historiens varning för alla förnuftiga personer. Vi ser redan en tilltagande kristofobi och intollerans i Europa och inte minst i Sverige.

Lästips:

The Cube And the Cathedral: Europe, America, And Politics Without God av George Weigel

Vill svenska folket leva i en dödskultur?

Debbatten om dödshjälp tog ny fart när läkaren på Astrid Lindgrens sjukhus häktades för mord eller dråp. Framförallt har media drivit på för en lagändring i livets slutskede men sanningen är att det inte finns något sådant som "rätten att dö." En rättighet är alltid en moralisk begäran, och vi har inga anspråk på döden, däremot gör döden anspråk på oss. Vissa människor ser "rätten att dö" som en parallell till rätten till liv, men detta är baserat på ett felaktigt resonemang.

Rätten till liv är baserat på att livet är en gåva som vi inte får förstöra eller ignorera, medan "rätten att dö" bygger på tanken att livet är ett ting som vi kan förbruka och göra som vi vill med när den inte längre uppfyller våra önskningar. Representanter för dödskulturen talar gärna om, "Min kropp, mitt liv, mina val" med samma logik som abortförespråkarna använder ordet valfrihet för gravida kvinnor. I båda fallen säljs döden som en produkt och försäljarna måste framställa det som bättre än andra alternativ. Uppgiften för livets kultur är att slita av slöjan av dessa våldshandlingar. Om vi vill ändra på hur vårt samhälle behandlar de svaga och utsatta, måste vi börja med att förändra vårt sätt att tala om dem.

I princip finns det tre huvudströmningar i debatten om assiterade självmord och dödshjälp. Dessa tre är: en optimistisk syn, en pessimistisk syn, och en realistisk syn.

Den optimistiska synen argumenterar för assisterade självmord och eutanasi med argumenten att personer med funktionshinder eller svåra sjukdomar har blivit så allvarligt skadade att livet inte längre uppfyller någon glädje och att de ska kunna avsluta sitt liv så smärtfritt och med så mycket värdighet som möjligt. De påpekar att assisterade självmord är lagligt i några länder och vissa människor förmår inte att rent fysiskt utföra sina självständiga val på grund av funktionshinder. Därför anser de att samhället bör hjälpa dessa människor att dö efter att de har gjort ett fritt och informerat val. De menar att detta skulle öka deras kontroll över sina kroppar och sina egna liv. De föreslår att eutanasi och assisterade självmord kan ha andra fördelar för människor som väljer att förbli vid liv, eftersom resurser som slösasktigt håller människor vid liv mot sin vilja skulle kunna omfördelas till människor som skulle kunna dra nytta av dem. De anser att de som oroar sig för riskerna med dödshjälp är paranoida eller religiöst eller filosofiskt stolliga eftersom inga människor skulle dö utan att göra ett fritt val.

Den pessimistiska synen är kritisk till assisterade självmord och dödshjälp och anser att de som tycker att dessa metoder skulle vara till nytta är naiva och överoptimistiska. De anser att eutanasi och assisterade självmord bara är ett annat än sätt att eliminera människor med funktionshinder. De fruktar att om samhället bistår människor att göra fria och medvetna val att dö, så kommer många med funktionshinder att få ärva dessa val. De pekar på fasorna i nazismens eutanasiprogram, vilket ledde till en slakt av 250 000 personer med funktionshinder, flera år före den stora förintelsen. Man hänvisar också till de missförhållanden som finns i det nederländska systemet som ett bevis för att en lag som tillåter att människor med funktionshinder blir dödade, kommer att bli en lag som resulterar, åtminstone till viss del, i en andra förintelse. De varnar för att personer med funktionshinder eller sjukdomar kan tvingas till självmord av ett obegränsat antal orsaker, t.ex. som ett resultat av nedskärningar i vården.

Den realistiska synen på assisterade självmord och eutanasi är att vissa människors dödsfall blir mindre smärtsam eller obehaglig, men man varnar för att dessa metoder också kan öppna upp dörren för missbruk. Enkla fall, där det finns en klar fördel av att dö, är undantag snarare än regel. Självmord kan inte enkelt delas in i rationella och irrationella självmord för personer med funktionshinder eller för någon annan person heller för den delen. Även om det är osannolikt att de fruktansvärda händelserna i den tyska eutanasiprogrammet kommer att upprepas, är det viktigt att ta lärdom från det. Genom att inte ignorera den enorma potential för missbruk en sådan lag kan innebära. Information från den nederländska programmet ger tydliga exempel på missbruk, och det finns också stora gråzoner av osäkerhet. Om en lag inte kan utformas som väsentligt uppfyller de farhågor om missbruk, då är det mycket bättre för samhället att acceptera den rådande situationen, än att riskera det grundläggande skyddet för personer liv och hälsa.

Problem med assisterade självmord och eutanasi:

1. Medan förespråkarna för assisterade självmord och eutanasi argumenterar för att det skulle ge människor en ökad självständighet och personlig kontroll, så skulle alla personer med allvarliga sjukdomar och funktionshinder automatiskt omfattas av dessa beslut. Som ett resultat, skulle många fler människor vara berättigade till dödshjälp utan någon uttrycklig begäran, än de som självmant har begärt assisterade självmord. Det är ett aktuellt problem i de länder som tillåter assisterade självmord och eutanasi.

2. Det är inte rationellt att införa assisterade självmord och eutanasi, eftersom många patienter med allvarliga sjukdomar är dåligt informerade om sina villkor och prognoser. Utan denna information kan de inte förvänta sig att fatta välgrundade beslut om självmord eller dödshjälp. Ofta ges människor otydliga eller vilseledande uppgifter om sin prognos samt hur länge de förväntas att leva, eftersom vårdgivarna helt enkelt inte vet eller har fel i sina prognoser. Läkare som har granskat riktigheten av medicinska prognoser vet sällan vem som kommer att dö eller när de kommer att dö. Den enda gången som läkare kan förutse när döden ska inträffa med någon grad av säkerhet är när döden är så nära att dödshjälp skulle göra en lite skillnad.

3. Personer med sjukdomar och funktionshinder skulle påverkas och tvingas avsluta sina liv genom trycket från omgivningen. Forskning visar att informationen till patienterna och deras familjer ofta är manipulerade beslut i avgörande frågor. I vissa fall, kan några välja självmord eftersom det råder brist på lämpligt boende eller att man inte vill vara andra till last men inte på grund av patientens fysiska förutsättningar.

4. Personer med sjukdomar och funktionshinder sägs kunna fatta egna beslut om självmord men man anser att de är fysiskt oförmögna att genomföra dessa beslut. Faktum är att mycket få människor har så allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som omöjliggör dem att begå självmord. Den stora majoriteten av människor med sjukdomar eller handikapp är fullständigt kapabla att begå självmord med samma medel som andra individer. Många av dem, vars fysiska kondition skulle göra det omöjligt för dem att begå självmord utan hjälp, är också oförmögna att fatta beslut för sig själva (t.ex. patienter i koma). Vissa personer som lider av en neurologisk sjukdom eller allvarliga ryggmärgsskador kan vara fysiskt oförmögna att hålla i en pistol eller att dränka sig själva, men även dessa personer har rätt att vägra behandling enligt nuvarande lagstiftning.

5. Tillgången till assisterade självmord och eutanasi skulle bli omfattande. Även om självmord inte är olagligt i Sverige, så har regeringen medvetet kontrollerat farliga läkemedel och produkter som kan användas för självmord i ett försök att motverka det. Obehag med de medel som finns, fungerar som en avskräckande effekt för självmord för alla medborgare. Att tillhandahålla dödliga läkemedel, medicinsk expertis och personlig assistans till en del av befolkningen, men samtidigt neka det till en annan del av befolkningen, går utöver syftet med lika tillgång och ger ett intryck av åtskillnad och uppmuntran till självmord.

6. Genom att blanda in vårdpersonalen skulle deras arbete inte vara likvärdiga i den juridiska processen. Det finns ingen anledning att tro att vårpersonalens utbildning eller erfarenhet förbereder dem till att utöva makt över liv och död på ett klokare sätt än någon annan grupp. Medverkan av ett stort antal läkare vid urvalet för gaskamrarna under förintelsen ger en dyster påminnelse om att vårdkompetens i sig inte är någon garanti för att en läkare kommer att agera moraliskt och att skydda liv. Det faktum att ett stort antal nederländska läkare fortsätter att förfalska dödsattester, trotsa rättssäkerhetsgarantier och gå utöver gränserna för legaliserade dödshjälp, samt att de är engagerande i en större och bredare krets av dödsbeslutsfattandet praxis, tyder på att systemet är svagt och kan missbrukas.

7. Det finns ingen anledning att misstänka att en sådan verksamhet skulle baseras på en human syn på personer med funktionshinder och allvarliga sjukdomar. Studier av våld mot personer med funktionshinder visar att de är vanliga mål för våld och brott men det uppfattas som mindre allvarliga än liknande brott mot andra medborgare. De negativa och ambivalenta attityderna mot människor med funktionshinder tyder på att deras liv är mindre värda, vilket är själva är grunden till problemet i debatten. Tron att sjukdom och funktionshinder är giltiga och rationella skäl för självmord och eutanasi, återspeglar samhällets förakt och fördomsfulla attityder mot funktionshindrade. Samhället riskerar att legitimera dessa åsikter genom en positiv diskriminering (dvs att möjliggöra död endast för personer med sjukdomar och funktionshinder), vilket bara kommer att stärka fördomarna.

8. Det finns en stor potential för missbruk. Ofta finns det en inneboende intressekonflikt mellan rollen som behandlande läkare och rollen som läkaren som beslutar att döda. Vårdinrättningar, familjer och patienter är ofta i konflikt. Exempelvis har kostnadskontroller ofta inlett diskussioner om eutanasi. Sjukhus och andra institutioner kan vara predisponerade för att uppmuntra läkare till samtycke med vissa patienter som baseras på kostnads- och kontrollåtgärder. Om patientens dödsfall frigör resurser och sparar pengar är döden i själva verket en tragedi men inte en barmhärtighetshandling.

9. Det skulle vara svårt att skilja på mord på människor med sjukdomar och funktionshinder från självmord. Skillnaden mellan mord och assisterade självmord beror på avsikter och andra subtila faktorer som är svåra att bevisa absolut. När detta kombineras med en god tillgänglighet till assisterade självmord för personer med sjukdomar eller funktionshinder, innebär det att dessa personer inte skulle omfattas av samma skyddsvärde som andra medborgare, vilket är ett grundläggande brott mot de mänskliga rättigheterna.

10. En särskild lagstiftning för att definiera de som är lämpliga och olämpliga för dödshjälp, är tvetydig och riskerar att användas olämpligt. Nuvarande rättspraxis förbjuder läkaren tydligt från varje form av rådgivning och bistånd till självmord och eutanasi. Förbuden är ganska tydliga, men ändå kan de inte eliminerat svåra beslut. Att skapa rättsliga och etiska undantag kommer bara att öka tvetydigheten och öka motiven för andra olagliga och oetiska undantag.

11. Sjukdom eller funktionshinder är i sig inte ett rationellt skäl till att välja självmord eller eutanasi. Om vi anser att vi bör hindra de flesta människor från att begå självmord men samtidigt uppmuntrar och bistår till självmord och eutanasi för vissa individer, så speglar det våra egna fördomsfulla åsikter om sjukdom och funktionshinder. Till exempel, en person som dömts för mordet på ett barn kan hotas till livet i ett fängelse och han måste leva med en social skam för resten av sitt liv. Sådana enskilda fall med dålig livskvalitet kan uttrycka en önskan om att begå självmord. Men samhället stöder inte självmord för dömda brottslingar och man tar en aktiv roll i att förebygga självmord i fängelser. Intagna berövas alltid bälten och skosnören för att förhindra hängning. Varför skulle vi betrakta en fånges självmord som en irrationell handling och med alla medel försöka förhindra det, samtidigt som vi betraktar assisterade självmord eller dödshjälp som rationellt?

Slutsats:

Ofrivillig dödshjälp och dödshjälp med samtycke, är i grunden en oacceptabel praxis. Eftersom de inte skulle stå under kontroll av den person som dödas, det kan inte försvaras med ökad autonomi eller personliga val för individen. Det skulle vara omöjligt att genomföra på ett humant sätt som säkerställer att det är av genuin barmhärtighet för de personer vars liv är mest berörda. Kort sagt, det finns en enorm potential för missbruk. Det märks inte minst i nuvarande abortlag som missbrukas som ett preventivmedel eller som ett back-up-system. Informationen att ferilitet är farligare och mer betungande än abort talar sitt tydliga språk.

Assisterade självmord eller frivilligt dödshjälp skulle öka beslutsfattandet och kontrollen över den egna personen för ett litet antal individer. De flesta människor med funktionshinder som har möjlighet att göra egna val har även möjlighet att ta sitt liv, trots att det i allmänhet är mycket sällsynt. Samhället ska i allmänhet försöka att motverka och förebygga självmord för alla medborgare, man bör reagera på samma sätt när personer med funktionshinder överväger självmord.

Antalet personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar som skulle ta ett frivilligt beslut att avsluta sina liv skulle vara mycket liten. För att utvidga denna frihet för ett litet antal människor, skulle många fler patienter sätta sina liv på spel. Baserat på erfarenheter av de nederländska och nazistiska dödshjälpsprogrammen, är det troligt att dörren kommer att öppnas för många fler ofrivilliga dödsfall än frivilliga självmord. Att så många människor befinner sig i riskzonen bara för att sjukvården eventuellt kan dra nytta av ett mycket mindre antal personer är oacceptabelt. Självmord och eutanasi för personer med sjukdomar eller handikapp är inte en rationellare handling än för andra medborgare. Förespråkarna anser att självmord är rationellt för människor med sjukdomar eller funktionshinder men irrationellt för andra medborgare, men detta är baserat på en dehumaniserad människosyn.

Sverige utför 35000-37000 aborter årligen, vilket är högst i Europa, och minst 2000 människor tar sitt eget liv (plus ett stort mörkertal), samtidigt som den anti-natala attityden får återväxten av nya generationer att krympa dramatiskt. Faktum är att Sverige redan lever upp till kriterierna för en dödskultur. Om vi ändrar på lagen det allra minsta så öppnar dammluckorna som i förlängningen kommer att kräva av de sjuka med "Plikten att dö".

Se videon "Euthanasia Blues" och fler liknande videoklipp på You Tube

Bekännelser av en ex-feminist

Lorraine V Murray var en radikal feminist som kämpade för uppfattningen att det inte finns något som maskulina och feminina karaktärer. Hon trodde att det hela handlade om enbart sociala konstuktioner i skillnaderna mellan manligt och kvinnligt beteende.

För att jämlikhet skulle råda mellan kvinnor och män, var man tvungen att justera relationen till barn i gunden. Till exempel att ta bort vissa "manliga" leksaker som, pistoler och äventyrsberättelser från små pojkar, och uppmuntra dem till att leka med dockor i stället. Samt att tona ner klänningarna för små flickor och klä dem i byxor istället. Idag ser Murray detta som fullkomligt vansinnigt.

Liksom många radikala feminister, trodde Murray att män är extremt våldsamma mot kvinnor och att de njuter av det. Men hennes egen erfarenhet av män var att det flesta hade mjuka själar, och att hennes egen far hade offrat mycket för att hon skulle få möjligheten forska. Men den feministiska agendan betonar att konflikten, olycka och misären är en del av varje kvinnas resa och de placerar hela skulden på männen. Murray skriver att den "fria kärleken" är avgörande för den feministiska dagordningen. Sex ses enbart som en fysisk handling som ger njutning. Det krävs ingen kärlek eller åtagande eller emotionella engagemang.

Radikala feminister nedvärderar äktenskapet och familjen generellt, de menar att det begränsar kvinnors frihet, därför ser de på sex utan engagemang som något positivt. Denna falska övertygelse började på 1960-talet, men är fortfarande tydlig i dag, särskilt på universitetsområden där många unga människor talar om att "ansluta sig" till någon, det vill säga att ha sex med främlingar. Preventivmedel är en annan viktig del av det sexuella pusslet eftersom preventivmedel är ett försök att bryta sambandet mellan könen, vilket är reproduktion. Många kvinnor i dag blir förvånade när de använder preventivmedel men ändå blir gravida, eftersom de tror att preventivmedel aldrig misslyckas. Tyvärr har abort blivit en back-up-metod för födelsekontroll. Varför föraktar feministerna den traditionella förståelsen av manlighet och kvinnlighet? Murray menar att det kanske bottnar i en djup avundsjuka.

Många feminister tycker att männen har ett bättre liv och ser dem som konspirerande för att hålla kvinnorna missnöjda. Feminister förnekar vad den genomsnittliga kvinnan på gatan intygar: Kvinnor gillar kvinnor! Kvinnor tycker om att sminka sig och se på romantiska filmer. Och de vet att är det nästan omöjligt för kvinnor att skilja mellan sexuell intimitet och kärlek där ett barn kan bli ett resultat av en sådan intimitet. Men de radikala feministerna vill förneka själva kärnan i den sanna kvinnligheten. Många kvinnor inser också att den manliga erfarenheten har sina egna bekymmer och lidanden. Många kvinnor som har gjort en "manlig" karriär och som har skjutit upp moderskapet tycker att det är alldeles för sent att skaffa barn.

Många kvinnor som sätter sina barn i dagvård saknar också de första åren med barnen. Vad är förhållandet mellan den akademiska världen och den radikala feminismen? Murray skriver att kvinnofrågor i den akademiska världen har blivit synonymt med en fast tro på associerade övertygelser. Om du går in i en bokhandel som vänder sig till kvinnor, kommer du att se avdelningar för lesbianism, transsexuella, hedendom och bisexualitet, vilka är de ämnen som ofta studeras i kvinnostudier.

Abort ses som en del av den radikala feministiska agenda, och den som ifrågasätter det blir till en fiende. Religiösa människor som påpekar att abort förstör ett mänskligt liv, är inte något som radikala feminister accepterar, eftersom de tror att kvinnors frihet bör vara helt fritt. Så de har en tendens att se den traditionella religionen som en monstruös patriarkal konspiration för att hålla kvinnorna missnöjda. Men den genomsnittliga kvinnan på gatan kan inte identifiera sig med den typiska feministiska agendan, eftersom det skiljer sig från verkligheten i det dagliga livet. Detta utforskars vackert i en bok av Elizabeth Fox-Genovese, "Feminism Is Not the Story of My Life".

Referenser:

"Confessions of an Ex-Feminist" (2008) Lorraine V. Murray

"Feminism Is Not the Story of My Life" (1996) Elisabeth Fox-Genovese

Minns ni feministerna?

Många kvinnor upplever den "officiella feminismen" som likgiltig inför deras vardagliga bekymmer. I synnerhet när det kommer till rörelsens negativa inställning till äktenskap, moderskap och familj, och dess intolerans mot oliktänkande, och angreppet mot männen, och osynliggörandet av de praktiska problem som kvinnor i allmänhet har, för att balansera arbete och familj från dag till dag.

Dagens kvinnor har svårt att lokalisera sig i ett traditionellt familjeliv. Kvinnor som är födda på nittiotalet värderar ökad självständighet och fler valmöjligheter. Även om många kvinnor arbetar för att det är nödvändigt, har det inte hindrat att arbetet har blivit en viktig del av deras sätt att tänka på vilka de är och vem de vill vara. Således, passar inte elitfeminismens polariserade bild in i det liv som de flesta kvinnor faktiskt lever.

Elitfeministerna har svårt att uppmärksamma kvinnor vars liv bestäms av arbete och familj, och kvinnor som håller fast vid äktenskap, men som likafullt insisterar på att deras döttrar ska kunna försörja sig själva (om deras äktenskap misslyckas eller aldrig inträffar). Att inte uppmärksamma kvinnor som lever i en uppdelning av samhället, i en tid då de och deras familjer behöver omgivande stödstrukturer mer än någonsin. Att inte uppmärksamma kvinnor vars utökade möjligheter till personlig frihet åtföljs av minskade utsikter för ett stabilt familjeliv. Att inte uppmärksamma de kvinnor som har svepts med den sexuella revolutionens destruktiva sida, som i dag har börjat räkna dess offer, det är elitfeminismens svek mot dessa kvinnor.

Elitfeministerna räknar inte med att det finns en stor variation av kvinnliga röster som representerar både ras, klass och kultur men som ofta ignoreras av den officiella feminismen. Det är anmärkningsvärt, därför att det finns så mycket gemensamt mitt i mångfalden. Det gemensamma, kommer huvudsakligen från erfarenheten av moderskap. Kvinnors problem är snarare förknippat med barn i mycket större utsträckning än problem med män. Moderskapet förändrar i grunden kvinnors känsla för vilka de är.

Elitfeminismen ger inga lösningar på den historiskt exempellösa situation, där de flesta mammor till småbarn arbetar utanför hemmet och andelen ensamstående mammor ökar. Den nya "arbetarkvinnan", skapades inte av feminismen, utan den uppkom genom en ekonomisk revolution. Ökningen av den globala ekonomin har gjort det svårt för de flesta familjer att klara sig utan två löntagare. De "stora vinnarna" är ett litet antal av de unga kvinnor som gör karriär i näringslivet, gärna i de yrken som den officiella feministismen helst talar om.

Problemet med den officiella feminismen, är att den fokuserar mer på vad den "feministiska eliten" anser att kvinnor bör göra, snarare än vad de flesta kvinnor faktiskt vill göra. Vad som framför allt saknas i den organiserade feminismen är stödet för kvinnor som vill prioritera, åtminstone tillfälligt, ett familjeliv. När moderskap blir till en parentes, kommer också barnen att degraderas till en parantes. Enligt nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden står den verkliga kampen inte mellan kvinnor och män, utan mellan barn och arbete. De verkliga förlorarna i dessa konflikter är inte kvinnorna, utan barnen.

I ett avseende är barn och moderskap viktiga frågor för många kvinnor. Men den främsta invändningen mot den organiserade feminismen är dess likgiltighet till moderskap och familjeliv. Det är gott att det finns barnbidrag, delad föräldraledighet och daghem men ingen av dessa åtgärder kan bota det centrala problem som unga mödrar upplever. Faktum är att ingen vet hur man kombinerar möjligheterna för kvinnor, ekonomisk stabilitet för familjer och barnens behov.
Och det är just där skon klämmer. Det som brukar saknas i elitfeminismens analys är normalkvinnans tragiska känsla att försöka pussla ihop livet. Kvinnor vill både äta upp kakan och ha den kvar: en framgångsrik karriär och ett lyckligt äktenskap, lika lön för lika arbete och generösa villkor som gör det möjligt att ta hand om barnen, frihet från sexuella trakasserier och diskriminering. Men den tragiska verkligheten är att kvinnor inte få allt. Det finns kostnader och begränsningar att räkna med. Således, är det här den realistiska bilden av kvinnans situation, men den är inte populär bland elitfeministerna eller hos de blåögda optimisterna.

När allt kommer omkring, kallar sig de allra flesta kvinnor inte för feminister och unga kvinnor är ännu mer alienerade från etiketten än de äldre. De flesta kvinnor har förkastat den speciella typ av feminism som dök upp på 1970-talet, en feminism som särskiljde sig genom sin negativa inställning till familjeliv, sin lojalitet för homosexuellas rättigheter och fria aborter, och den förbryllande kombinationen av sexuell ilska och sexuell aggressivitet.

Feministisk retorik har också blivit en täckmantel för olika särintressen. Ledande bland dessa är den internationella befolkningskontrollen, som har gjort abort till en fullt utvecklad kvinnlig rättighet i många länder. Viktigast är kanske de kvinnor som är mest försummade av den feministiska rörelsen. De kvinnor som är upptagna med att köra från hemmet till jobbet och tillbaka igen. Elitfeminismen tycks leva på strålarna från en död stjärna som tändes för 40 år sen men som aldrig har lyckats lysa hopp hos majoriteten av världens kvinnor.

Om feminismen skall vara livduglig måste den uppmärksamma de verkliga behoven och önskemålen hos ett stort antal kvinnor. Att brottas med harmonisering av familjeliv och arbete, där obalans åt båda håll måste ses som riskabelt. Att se kvinnor och män som partners snarare än som motståndare. Att inkludera snarare än att polarisera. Att vara vidsynt, snarare än dogmatisk. Att erkänna att män, kvinnor och barn, privilegierade och fattiga är oupplösligt sammanflätade i varandra.

Men om feminismen skulle ta till sig allt detta, kan den då längre kallas för feminism? Eller har den blivit en del av en universell lära om jämlikhet mellan män och kvinnor? En lära som talar om ekonomisk och kulturell jämlikhet mellan och inom alla länder. En lära som inkluderar alla människor oavsett kön, ras och socialgrupp. Feminismens överlevnad är helt enkelt att uppgå i någonting annat.

Naturligtvis kommer inte elitfeminsmen inte att försvinna över en natt. De har trots allt byggt upp sin karriär och sitt personliga anseende kring en falsk lära. Men när vanliga människor efterhand upptäcker att det enda som elitfeministerna kan erbjuda är en illussion, kommer även denna ism, att slockna och förvandlas till en död stjärna.

Lästips:

"Elise Claeson, mamma@home: det moderlösa samhället (2006)"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9151845822

onsdag 11 mars 2009

Är du lönsam lille vän?

Abort är lagligt. Barnamord är olagligt. Om en kvinna vill avbryta sin graviditet när som helst före födseln, kan hon säga att hon har "utnyttjat sin rätt" att göra det. Om hon däremot vill ta sitt barns liv när som helst efter födseln, ses hon som en mördare och åtalas som sådan. Varför denna skillnad?

Svaret måste vara att det finns en kvalitet eller en uppsättning egenskaper (låt oss kalla det för "x") som alla nyfödda barn har men som inget ofött barn har. Ett slags "x" som ger de nyfödda barnen ett värdigt skydd av lagen men inte ger de ofödda barnen ett sådant skydd.

Frågan är: Vad är detta x?

Det är viktigt att notera att alla argument för fri abort antar att det finns ett "x". Alla abortförespråkare talar om en "reproduktiv frihet", "valfrihet" och "rätten till ett privatliv" som förutsätter att ett nyfött barn har något som väsentligt skiljer sig från ett foster och därför förtjänar rättsligt skydd. Abortmotståndarna utgår däremot från att det inte finns något "x". De talar i stället om "värdighet för mänskligt liv", "slakt av oskyldiga barn," och "rättigheter för det ofödda" som förutsätter att det inte finns någon skillnad mellan en nyfödd och ett foster som gör den ena värd att bevaras och den senare värd att avlivas. Om vi bara kan enas om vad detta "x" är (eller om det finns ett "x" till att börja med), kommer hela abortdebatten att lösas, åtminstone bland alla rationella människor. Så, om det finns det ett "x", vad är det då? Det finns många svar på denna fråga, vissa av dem är motsägelsefulla (några säger att ett foster är en människa, men inte en person, andra säger att det är en person men inte en människa) men båda svaren är logiskt ohållbara. Nedan följer några av de vanligaste påståendena och mina svar på dem.

"X är det faktum att fostret är en del av kvinnans kropp."

Detta är i särklass det vanligaste påståendet. Det verkar som om den radikala feminismen har indoktrinerat den moderna kvinnan med tanken att ett foster inte alls skiljer sig från några av hennes inre organ. Vi vet i dag att fostret har en unik uppsättning gener och arvsmassa som helt skiljer sig från kvinnan.Det första man bör fråga är vad som menas med "en del av kroppen." Närmare bestämt, finns det en skillnad mellan att vara "innuti" kroppen och att vara "del" av kroppen? Till exempel, om jag sväljer en nöt, blir den en del av min kropp? Massor av andra saker (mat, bakterier, virus, etc.) kommer in i kroppen, men blir de delar av min kropp? När upphör ett foster att vara en "del" av kvinnans kropp? Är det när det är delvis utanför livmodern? Helt utanför livmodern? Eller när navelsträngen skärs?

Det kan låta som hårklyverier, men det är en avgörande punkt. Ett exempel från USA är när en domare dömde en kvinna för barnamord, eftersom kvinnan dödade barnet när den fortfarande var bunden till henne via navelsträngen. Ett annat exempel är abort vid partiella födslar: Om gynokologen drar ut barnet en liten bit före födseln och sedan aborterar det, kan han juridiskt åtalas för mord. Om abortförespråkarna vill försvara detta förfarande måste deras ståndpunkt bli att "x" helt enkelt handlar om några få centimeter. Troligtvis kommer de inte att stödja abort vid partiell födsel. Fråga dem varför? "X är det faktum att ett foster inte är levande." Många människor tycker att abortfrågan kretsar kring frågan "När börjar livet?" Det finns ett enkelt svar på den frågan: Aldrig. Vid ett särskilt ögonblick i reproduktionsprocessen blir en sexuell handling plötsligt levande. Alla levande organismer utvecklas från organismer som redan finns till. När det gäller människor, en spermie (levande) förenar sig med ett ägg (levande) för att bilda ett befruktat ägg (levande). Ett befruktat ägg är någonting helt annat än en vanlig cell eftersom den besitter potentialen att bli en vuxen människa. Om en vanlig cell och ett befruktat ägg var i stort sett detsamma, då skulle det vara möjligt att ta en cell från insidan av kinden, placera den i en kvinnas livmoder, och nio månader senare kommer en baby att födas. Det är uppenbart att ett befruktat ägg på ett väsentligt sätt skiljer sig från spermier, ägg och celler. Men på andra änden av skalan, ett befruktat ägg skiljer sig från ett nyfött barn. Ja visst, men skillnaden är en fråga om tid och plats. Skillnaden mellan ett befruktat ägg och ett nyfött barn liknar skillnaden mellan en person och en en sexuell handling.

Om man inväntar händelseförloppet i ett befruktat ägg kommer det snart att inte skilja sig från ett nyfött barn. Naturligtvis är skillnaden mellan något som är värt rättsligt skydd och något som inte är värt rättsligt skydd en väsentlig skillnad. Till exempel, om vi vill förklara varför A förtjänar ett rättsligt skydd men inte B, skulle vi ha ståndpunkten att A är en helt annan sak och helt skild från B, och allt som hänger samman med detta kriterium är värt att skydda, inte det faktum att A är här medan B är därborta. Således, för att rättfärdiga abort, måste abortförespråkarna ha ståndpunkten att det är en väsentlig skillnad mellan ett foster och ett nyfött barn.

"X är godtyckligt. Vårt samhälle väljer att sätta skiljelinjen vid födseln, men det är lika bra som någon annan punkt."

Bortsett från de uppenbara riskerna med att bevilja statliga resurser för att definiera människors liv (trots att västerlänningar en gång i tiden sa att en svart man är tre femtedelar av en person), svaret på detta argument är enkelt: Befruktningen är inte godtycklig. Vilken skillnad finns det mellan en person och händelser och förändringar? Alla de förändringar som sker mellan befruktningen och födelsen, och efter födseln för den delen, hela vägen till döden, är endast oavsiktliga förändringar, inte stora sådana. Befruktningen är dock en väsentlig förändring, eftersom spermier och ägg ett befruktat ägg, som visades ovan. Det är en helt unik föränding som är skild från allt annat som händer i kroppen. Således handlar det inte om en godtycklig punkt i graviditetsprocessen: Det är den punkt där nya ämnen för en mänsklig person framträder.

"X är det faktum att ett foster inte är en person."

Detta är vad vissa filosofer kallar för en "moralisk person." Den består av en ständigt föränderlig röra av kvaliteter som förment skiljer en person från en icke-person. Självmedvetenhet, förmågan att interagera med andra, förmågan att uppfatta, förmågan att välja, förmågor som är en del av det sociala kontrakt som alla, eller några av dessa egenskaper, kan ingå på listan hos abortförespråkarna. Om abortförespråkaren är en lärjunge till Peter Singer (som anser att spädbarn upp till tjugoåtta dagar kan dödas med rätta), kommer han att försvara att alla nyfödda barn är en "moralisk person" men inte alla foster. Jag kommer att riva ner den ståndpunkten med ett enda exempel. Om "x" är ett självmedvetande, då skulle det följa att alla nyfödda har ett självmedvetande, eller hur? Om de inte har det, då är de inte är människor, och är därför inte berättigade till rättshjälp? Och om ett foster har ett självmedvetande, då skulle den vara värd att skydda, eller hur? Och om någon annan levande varelse, en kyckling, en ko, en gris har ett självmedvetande, gör det inte dem till personer också? Och skulle det inte betyda att alla människor som inte är självmedvetna, (de som är i koma, hjärnskadade, psykiskt sjuka), inte ska omfattas av ett rättsligt skydd?

"X är lönsamhet"

Om du gör en googlesökning på ordet "lönsamhet" kommer du att få fler ekonomiska träffar än medicinska sådana. Det beror i grund och botten på att socialstyrelsen har uppfunnit begreppet och sedan tvingas läkarna att definiera den. Som ett resultat är begreppet så dumt att det är svårt för en intelligent person att försvara den.

Den rättsliga status quo som råder är att innan fostret är "lönsamt" kan man inte förbjuda abort. Man kan stifta lagar som skyddar det ofödda, men bara om de innehåller ett undantag för "moderns liv eller hälsa." (Hälsa ges en bred definition, även känslomässiga och psykisk hälsa, men det är en helt annan diskussion.) Lönsamhet definieras som, "potentiellt kan leva utanför livmodern, om än med konstgjord stöd, och att ett livskraftigt foster måste kunna ha ett meningsfullt liv utanför livmodern." Socialstyrelsen har aldrig definierat begreppet "meningsfull" i detta sammanhang, utan snarare gjort klart att fostrets lönsamhet bestäms av läkaren. Därmed kan en kvinna som vill utföra en abort när som helst under graviditeten också få en. Allt hon behöver göra är att hitta en gynokolog som är beredd att intyga att fostret inte är lönsamt.

För att göra saken ännu värre, det råder en förvirring även i sjukvården om vad som utgör en meningsfull existens utanför livmodern. Socialstyrelsen säger att ett foster allmänt anses livskraftigt efter omkring tjugoåtta veckors graviditetslängd, men att lönsamheten ibland kommer redan vid tjugofyra veckor. De har gjort sina beräkningar från allmänt vedertagen medicinsk praxis. Men medicinska experter är själva osäkra på tidpunkten då ett foster kan överleva. De menar att ordet "överleva" i sig är ett omtvistat begrepp: Betyder det ett liv för bara en stund, för tjugoåtta dagar, eller för en hel livstid?

Även om lönsamheten skulle kunna definieras exakt, så skulle det ändå vara relativt i förhållande till tid och plats. De icke-lönsamma barnen för hundra år sedan skulle vara lönsamma i dag, och spädbarn som är lönsamma i dagens Sverige skulle inte vara lönsamma på landsbygden i Nigeria. I själva verket är det inte otänkbart att biomedicinsk teknik en dag kommer att producera en artificiell livmoder, vilket möjliggör för ett foster att leva utanför moderns livmoder, från befruktningen till födseln, vilket gör att talet om lönsamheten sätter punkt för den internationella födelsekontrollen.

"X är det faktum att ett foster lever i symbios (parasit)."

Som alltid bör man be abortförespråkarna att definiera sina termer. Är det en symbios i vetenskaplig mening eller i en mer allmän bemärkelse?

För det första, termen symbios definieras i allmänhet som en förbindelse mellan två eller flera organismer av olika arter där en eller flera gynnas av interaktionen. Observera att den hänvisar till olika arter. Mamma och barn pre-natal och post-natal, betraktas inte som symbiotiskt i strikt bemärkelse. För det andra, så finns det fyra typer av symbios: mutualism, där båda parter gynnas;Kommensalism, en form av samlevnad mellan två organismer som tillhör olika arter, där den ena parten drar fördel av förhållandet medan den andra inte alls påverkas; parasitism, där parasiten får förmåner medan värden skadas, och amensalism, där en medlem lider medan den andra är opåverkad. Om ett foster är en symbiont, vilken av de fyra kategorierna passar det in i? Inte mutualism, fråga en nio månaders gravid kvinna om hon har dragit nytta av att vara gravid! Inte Kommensalism eller amensalism, eftersom det inte kan sägas att antingen fostret eller mamman förblir opåverkade. Men hur är det med parasitism?

Modern har säkert erfarenheter av obehag (illamående, ryggvärk, etc.), men kan dessa besvär kvalificeras som "skadliga"? Dessutom, om fostret är en parasit före födseln, kan den fortfarande att vara det efter födseln? Abortmotståndaren tvingas att svara nej, för om en nyfödd är en symbiont, då skulle nyfödda vara lika förbrukningsbara som foster. Varför är ett spädbarn inte en symbiont? Hur har förhållandet ändrats? Förutom det faktum att det nu är utanför livmodern, snarare än innuti den?Även om det kunde fastställas att ett foster är en symbiont, så är det inte klart varför en symbiont är förbrukningsbar medan en icke-symbiont inte är det. Har symbios på något sätt försämrat din status som levande varelse? Är symbionter nödvändigtvis mindre värda än andra levande varelser? Visst, abortförespråkarna skulle kunna använda begreppet symbios i allmän bemärkelse, eftersom man menar bara att ett fostrer liknar en symbiont. Av detta följer dock inte att ett foster är förbrukningsbart, helt enkelt därför att det uppvisar egenskaper som liknar symbionter. Hos alla nyfödda finns också sybiotiska drag, men vi skyddar dem från att dödas ändå.

Slutsats

Abortförespråkarna har svårt att definiera exakt vad "x" är. Det är därför diskussionen så ofta stannar i denna fråga. Det finns ingen anledning att beklaga "minskningen av moral i den västerländska civilisationen", ingen anledning att diskutera förekomsten av en "transcendent moralisk ordning," ingen anledning att fundera över när själen kommer "in" i kroppen. Allt man behöver göra är att ställa en enkel fråga: Vad är "x"? Faktum är, naturligtvis, att det inte finns något "x", och alltså finns det ingen väsentlig skillnad mellan abort och barnamord. Självklart har jag aldrig fått ett svar på min fråga som är både rationellt och logiskt sammanhängande. Men abortförespråkarnas svårighet med att svara på denna fråga visar bara på den inneboende absurditeten att vara för fri abort och den inneboende logiken i att vara pro-life.

Feminismens triumf - utrotandet av flickor

Under de senaste åren har internationella organisationer och asiatiska länder ökat sina insatser för att undanröja könsbundna selektiva aborter, som har skapat en massiv brist på flickor i flera länder under de senaste 20 åren.

Vad har resultatet blivit av dessa ansträngningar? Den könsrelaterade obalansen fortsätter att försämras, inte att förbättras, tack vare den ständigt ökande spridningen av billig abort och ultraljudsteknik i allt fler områden av Kina, Indien och andra länder.

En expert som talade i FN uppskattar att upp till 200 miljoner kvinnor och flickor saknas i världen på grund av könsselektiva aborter och barnamord på flickor. Vissa experter sätter siffran så lågt som 60 miljoner. Alla är dock överens om siffran blir större för varje dag.
Med snabbt växande asiatiska och muslimska invandrargrupper i Europa, kommer den könsselektiva obalansen snart dyka upp i Sverige också.

Feminister vill gärna skylla detta på den försämrade situationen av "patriarkat", men patriarkat har funnits i tusentals år och är mindre kraftfull i dag än någonsin tidigare. Vad som däremot är nytt, är tillgången till abort på så många platser. Och det har länge varit ett avgörande mål för feminister: att ge kvinnan "rätt att bestämma över sin egen kropp" för att varje kvinna på jorden ska få tillgång till fri abort.

Det stora feministiska experimentet har passerat 40 år som en social kraft, och vad har det gett? En ständigt växande eliminering av fler och fler flickor i hela världen. Och än så länge kan inget stoppa det. Varför skall det stoppas från ett feministiskt perspektiv? Om kvinnor har rätt till abort, varför kan de inte utöva den på grund av ett könsval? Är abort kvinnans eller statens val?

Västerländska feminister har gett sitt stöd till befolkningskontroll från början, genom att färre barn skulle befria kvinnor från det "förtryck" det innebär att vara mamma. Och skatter, utgifter och ekonomiska påtryckningar i hela den utvecklade världen har gjort vårdnadsbidraget mycket dyrt.

Förbudet mot könsselektiva aborter har inte gjort någon skillnad i Kina och Indien. Det finns inget sätt att genomdriva ett sådant förbud när abortlagarna är så tillåtande. Den enda lösningen är naturligtvis en återgång till en kultur som värderar alla människors liv, och rättsliga skydd för ofödda barn. Den växande obalansen av antalet pojkar och flickor i världen ger starka belägg för det praktiska argumentet mot abort, skild från moraliska sådana. Vissa stora samhällen kan helt enkelt falla samman om abort inte blir snävare reglerat.

Ska vi vänta på att detta problem ska utvecklas till en stor epedemi innan vi vidtar åtgärder? Med våra effektiva regleringssystemen bör vi kunna förbjuda denna metod. Det försämrade förhållandet mellan antalet flickor och pojkar i världen i allmänhet och i Asien i synnerhet, är ett bevis på att abort-på-begäran inte är praktiskt.

Europa hotas av en social implussion

Med sjunkande födelsetal till nästan ett barn per kvinna i Spanien och andra europeiska länder är det svårt att ens föreställa sig framtiden. Vem kommer att arbeta och betala alla de pensionsförmåner till de nuvarande arbetarna?

Hur kan samhällen med en minskande population bibehålla en stabil och säker kultur? Kommer det europeiska demografiska självmordet att lämna över kontinenten till islamisk dominans, som några förutser?

Men varför begår Europa ett demografiska självmord? I boken The Cube and the Cathedral, bjuder George Weigel på en förklaring. "Det finns", skriver han, "ekonomiska, sociologiska, psykologiska och även ideologiska skäl till varför EU:s födelsetal ha sjunkit under reproduktionsnivån i årtionden. Men oförmågan att skapa en mänsklig framtid i den mest elementära mening, genom att skapa efterföljare generationer - är ett uttryck för ett större misslyckande: ett misslyckat självförtroende." Enligt Weigel:s beräkning, är detta misslyckande knuten till en kollaps av tron på Gud.

Ett fascinerande arbetsdokument från Max Planck Institute for Demographic Research erbjuder data som tyder på att Weigel har rätt och att tro är korrelerad med fertiliteten. Den religiösa övertygelsen är högre i USA än i Europa. Resultaten från en undersökning om religiositet visar att andelen vuxna "för vilka religion är viktigt" fick följande utfall: "från 11 procent i Frankrike till 21 procent i Tyskland, 27 procent i Italien, 33 procent i Storbritannien. "Högsta procent i Europa var Polens 36 procent. För att jämföra med USA "för vilka religion är viktigt" hela 59 procent av befolkningen.

Detsamma gäller fertiliteten. Födelsetalen i USA är högre än i Europa. År 2002 var de amerikanska födelsetalen 2,01, av återväxten. I Europa var det 1,50.

Men varför är fertiliteten högre hos de troende amerikanerna än hos de gudlösa européerna?
Kanske inte för att amerikaner är mer religiösa. Men även om det finns ett orsakssamband, kan pilen peka åt ett annat håll. Kanske uppkomsten av spädbarn i sig föder tro, snarare än tvärtom. När allt kommer omkring, är det allmänt känt att ungdomar tenderar att glida bort från kyrkan och sedan återvända när de är gifta och har barn.

Dessutom tror vissa forskare att den ekonomiska osäkerheten är den viktigaste faktor som uppmuntrar till hög fertilitet. Barn är den traditionella formen av social trygghet. Den amerikanska avvikelsen kan därför förklaras med deras cowboy kapitalism och blygsamma sociala skyddsnät i jämförelse med Europas mer stabila system och generösa förmåner. Andra pekar på attityder till könsroller, skillnader i hälso-och sjukvårdssystem, och så vidare.
Ingen påstår att demografi är en enkel vetenskap. Men när vi gräver i data och går bakom den breda jämförelsen mellan Amerika och Europa, tycks mer exakta och intressanta korrelationer uppstå.

The National Survey of Family Growth (2002) frågade kvinnor i USA om deras religiositet. Bland katoliker identifierades, kvinnor mellan 18 och 44 (i fertil ålder) som besökte kyrkan mer än en gång i veckan. Det genomsnittliga antalet barn låg på 1,78 barn per kvinna. Samtidigt identifierades katoliker som aldrig besökte kyrkan. Det genomsnittliga antalet barn var 1,26 barn per kvinna. De som identifierade sig med ett annat samfund men aldrig besökte kyrkan hade i genomsnit 1,00 barn per kvinna.

Om vi går till några siffror hämtade från European Value Study (2000), så visar det sig att katoliker, som besöker kyrkan mer än en gång per vecka, har ett genomsnittligt antal barn på1,81, medan de katoliker som aldrig går i kyrkan har ett genomsnittligt antal barn på 1.09. Protestanter och ortodoxa visar en liknande men mindre dramatisk nedgång när kyrkans närvaro är korrelerad till antalet barn, med ett intressant undantag. Protestanter som går i kyrkan mer än en gång i veckan har färre barn än de som bara går på söndagar (1,53 jämfört med 2,03). Blir de fromma protestanterna demoraliserade av alla kyrkobesök?

Samma nedgång uppstår när man jämför siffror på hur kvinnor i åldern 18 till 44 besvarar frågan om religion: Mycket viktigt, Ganska viktigt, inte viktigt. Den "mycket viktiga" kohorten bland amerikanska katoliker har 1,74 barn per kvinna, och "de inte viktiga" har 0,93. Samma skillnader är det för protestanter och samma skillnader visas upp i Europa.

Fascinerande, och jag är säker på George Weigel skulle säga "inte överraskande." Om EU som helhet var lika religiösa som amerikaner som helhet, skulle man kunna förvänta sig en liten ökning i födelsetalen för Europa, men betydligt mer för Västeuropa.

Kanske är den europeiska otron en faktor i det demografiska självmordet, eller åtminstone kanske i vissa av länderna i Europa. Tron påverkar allt i kulturen, men jag kan inte föreställa mig att samhällsvetare någonsin kommer att kunna isolera "de religiösa koefficienterna" för någon betydande social praxis, minst av allt för något så grundläggande som för familj och barnaskap.

Men jag vill inte sluta artikeln i ett grumligt vatten. Låt oss lämna fertilitet för ett ögonblick. En annan statistik förvånar mig: 12 procent av amerikanska kvinnor i åldern 18 till 44 besöker kyrkan mer än en gång i veckan. Det är många människor! Bland européerna är andelen bara 3 procent, ett ädel kohert, men en mycket liten en.

Med tro kommer en livets kultur. Men en livets kultur måste penetrera och forma samhället. Från lagar och skolor till politik. Om Europa inte ska dö ut måste de troendes antal öka överallt och välkomnas i den offentliga debatten, genom en positiv sekularism, om inte dödens kultur ska få det sista ordet.

Referenser:

The Cube And the Cathedral: Europe, America, And Politics Without God. George Weigel. (2006):http://www.amazon.com/Cube-Cathedral-America-Politics-Without/dp/B000NIJ4D8/ref=pd_bbs_sr_1?ie=UTF8&s=books&qid=1235052200&sr=8-1(finns även på adlibris.com)

Håller Europa på att begå ett kollektivt självmord?

Europa upplever en befolkningsminskning som är högre än vid något annat tillfälle sedan digerdöden. När en hel kontinent, som är friskare, rikare och säkrare än någonsin, inte kan skapa en mänsklig framtid i den mest elementära betydelsen - genom att skapa kommande generationer - är något mycket allvarligt på gång.


Befolkningsstatistik och prognoser från augusti 2008 visar att europeiska länder håller på att dö ut, även med ökad invandring kommer befolkningen att åldras och krympa. En rapport som släpptes i augusti 2008 från Eurostat, visade att år 2015 kommer antalet döda i Europa att överstiga antalet födslar. Om det fortsätter i samma takt kommer andelen personer i arbetsför ålder jämfört med personer över 65 år att vara två mot ett år 2060.

Inget av länderna i Europa har för närvarande ett födelsetal ovan reproduktionsnivån. Som ett resultat av den nuvarande befolkningen på 728 miljoner, kommer Europas befolkning att rasa till 557 miljoner till år 2050, en minskning av en storleksordning som vi inte har sett sedan digerdöden. Europa är på väg att förlora tre-fyra miljoner människor per år. Tre av fyra européer kommer att ha försvunnit till år 2100, då befolkningen väntas vara nere på 207 miljoner. Rapporten säger att fram till år 2035, skulle en "positiv nettomigration vara den enda faktorn för befolkningsökning. Men från år 2035 skulle den positiva nettomigrationen inte längre uppväga de negativa förändringarna, och befolkningen väntas börja minska igen."

Alla de länder som studerats i rapporten tillåter aborter med få eller inga restriktioner, med undantag för Irland, Andorra, Polen, Malta, Monaco. Nästan alla länder i Europeiska Unionen upprätthåller statligt finansierade preventivmedelsprogram. Desperata länder har börjat tillämpa olika system för att försöka övertyga befolkningen att fortsätta föröka sig, men dessa har givit små resultat och födelsetalen har fortsatt att falla. Sverige är ett av de mest generösa länderna av barnbidrag och föräldrarledighet i Europa, föräldrar som stannar hemma med barn kan få så mycket som 15 månaders ledighet med 80 procents lön. Ansträngningarna har emellertid lett till endast en liten ökning av födelsetalen, från 1,5 barn per kvinna 1999 till 1,71 under 2004. Under tiden fortsätter Sverige fullt ut att finansiera preventivmedel och aborter. År 2006 dog 36.045 svenska barn av aborter.

Den demografiska vintern är redan en verklighet i Europa. Eftersom nästan alla vet vid det här laget, att hela Europa, från Irland i väster till Ryssland i öst, håller på att åldras och dö ut. Till skillnad från digerdöden på medeltiden, som fyllde upp våra kyrkogårdar till bredden, består den nya epidemin av en "frivillig infertilitet" som får BB-avdelningarna att gapa tomma. Det är inte ett resultat av bakterier som infekterar våra kroppar utan snarare en anti-natal attityd som invaderar våra sinnen. Européerna verkar vara på väg att begå en långsam form av kollektivt självmord.

I hela Europa, försöker regeringarna skapa en familjevänligare ekonomisk politik. Men dessa verkar inte vara lockande nog. Den väldiga demografiska nedgången är det direkta resultatet av en urholkning av traditionella familjevärderingar. Färre unga kvinnor uppfattar äktenskap och moderskap som "ett respekterat livsval." Långt fler använder sina fertila år fokuserat på en karriär, bara för att upptäcka senare att fruktsamheten inte är en handelsvara som kan köpas på ren vilja. Dessutom väljer färre yngre par att gifta sig eftersom de kan välja samboende och abort.

Oavsett vilken åsikt man har om den naturliga familjen är det ofrånkommligt att den bidrar till en unik och oersättlig effekt till nationens ekonomiska och sociala hälsa. Det är den grundläggande mänskliga sanningen om äktenskap och familj som har förlorats i en generation av sexuell frigörelse och socialt experimenterande. Kort sagt, familjebildningen är inte längre en "religiös" fråga för Europa. Nu handlar om liv eller död.

Jag är övertygad om att Europas demografiska härdsmälta bäst analyseras i studier av den mänskliga attityden, den är direkt relaterad till den aggressiva sekularismen - utplåningen av kristendomen. Europa har erfarit vad upproren mot judiskt-kristna värderingar kan leda till: två världskrig och två livsfientliga ideologier inom loppet av ett sekel. Europa måste vakna ur sin intellektuella dvala, för att inte "dödens kultur" ska leva vidare, vitalare än någonsin.

Referenser:

Se trailern från filmen Demographic Winter: http://www.demographicwinter.com/index.html

Eurostat
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/t_popula/t_pop/t_demo_nup&language=en&product=REF_TB_population&root=REF_TB_population&scrollto=752

Drömmen om det gröna paradiset

Djupekologin, är en rörelse som skapades av den norska filosofen Arne Naess 1972, och den kan kopplas till en miljöaktivism som berörs av utarmningen av naturresurser och miljöförstöring. Det är en radikal rörelse som strävar efter en grundläggande förändring av religion, moral och sociala institutioner.

Den plattform av åtta punkter som, utarbetades av Arne Naess och hans amerikanska kollega George Sessions år 1984, är "medvetet vagt" formulerat, för att inte avslöja dess revolutionära karaktär. Men likväl förblir de rörelsens centrala läror och de är mycket viktiga inslag i den djupekologiska positionen i nästan alla publicerade diskussioner.

För det första, så avvisar djupekologerna antropocentrismen enligt vilken människan är ovärderlig på grund av att hon är skapad till Guds avbild. I stället anammar de en ecocentrism, enligt vilken, exempelvis hotade växtarter, ges ett direkt anspråk på moralisk uppmärksamhet. Utplåningen av "överflödiga" arter i samma ekosystem är inte bara moraliskt försvarbart utan obligatoriskt, i den mån det skulle tjäna integriteten för det biotopiska systemet.

De "överflödiga" arterna kan mycket väl vara människan, eftersom djupekologerna hoppas kunna lösa konflikter mellan människor och djur utan att ta särskild hänsyn till arten homo sapiens.

efter att minska befolkningen över hela världen. I den djupekologiska plattformen som, har utarbetats av Arne Naess och George Sessions, finner vi följande uttalande: "De mänskliga kulturerna är förenliga med en betydande minskning av befolkningen eftersom de icke-mänskliga arterna kräver en sådan minskning". Enbart dessa två meningar avslöjar den mörka idén i djupekologin. Deras mål är inte bara noll befolkningstillväxt, utan de strävar efter - en stor minskning - av den mänskliga befolkningen. Att dessa meningar har fått finnas kvar i den djupekologiska plattformen från 1984, visar bara hur okontroversiell frågan om befolkningsminskning har blivit.

Synen på aborter, dödshjälp, preventivmedel, födelsekontroll och könsneutrala äktenskap (naturligt sterila) passar den gröna ideologin som hand i handske. Därmed kvalificerar de sig till den "dödens kultur" som Johannes Paulus II använde i sin kritik av nazismen och kommunismen. Arne Naess hävdar också att den nuvarande miljökrisen främst är orsakat av befolkning och ekonomi, och det enda sättet att minska befolkningen är genom en djupgående förändring i ekonomi, teknik, vetenskap, politik, utbildning, filosofi och religion. I själva hjärtat av Arne Naess djupekologi finns en efterfrågan av både "personlig förändring och politisk förändring". Politiska förändringar behövs för att tvinga även de som "vet bättre" till att uppträda på ett sätt som är förenligt med deras övertygelse. Regeringens politik ska fungera som en "utvidgad kraft" som tvingar medborgarna att agera som om de var helt "miljömedvetna" medborgare.

Notera de två orden "tvinga". Människor kommer att tvingas till att göra det som naturen förment kräver, det vill säga, att åstadkomma en betydande minskning av deras eget antal. Men djupekologerna är oroliga för att när befolkningen väl har börjat att minska kommer människor inte längre "ta miljöproblemen allvar." Så, hur lågt måste befolkningen minska för att de ska bli tillfredställda? Enormt. Liksom Nietzsche, ser de människan som en sjukdom på jordens yta, och de fördömer inte bara vår användning av djur för mat och vetenskap, utan de fördömer även utvecklingen av det mänskliga jordbrukets historia under 10 000 år. Djupekologerna längtar tillbaka till den yngre stenåldern, till en tid när små grupper av människor vandrade på jorden som jägare och samlare. De längtar tillbaka till ett primitivt paradis.

För det tredje, djupekologin innebär en återgång till 1930-talet. Det krävs ingen fantasi för att se att den djupekologiska läran liknar den tyska nationalsocialismen, som också var en "neo-hednisk" och en "radikalt grön rörelse." Även nazisterna anklagade kristendomen för att vara naturhatande, livsförnekande och världsfrämmande. Nazismen anammade också en "tillbedjan av naturen", och strävade efter att införa en sekulär form av religion. Nazisterna var på ett sätt föregångare till djupekologin. I sin propaganda för "blod och jord" och det "det stora livsflödet," kan man konstatera, att trots deras användning av modern teknik, var nazisterna "premoderna" i sin orientering. Vissa forskare menar även att nazismen anammade en "grön dimension" av en mystisk neo-hedendom och att de införde lagar för att skydda djurlivet. Hitler, som själv var en vegetarian, trodde på det inneboende värdet av naturen och han avskydde den förstörelse av vildmarken som orsakades av den framväxande industrin.

På samma sätt som nazismen strävade efter ett samhälle grundat på socialdarwinistiska principer, så strävar djupekologerna efter att omdana synen på samhället med ett tankesätt som präglar ekologin; att se allt som beroende av allt annat, allt är en del av ett större system. Samhället ska också vara som en fungerande del av det övriga ekologiska systemet, och på så sätt inte belasta det. Djupekoligin är, i dess ultimata form, en annan sorts totalitarism, eller med andra ord en "eco-faschism," som strävar efter ett universellt världsherravälde med total kontroll över det mänskliga beteendet.

För det fjärde och det mest oroväckande, djupekologerna vill främja Arne Naess så kallade "självförverkligande" som ersättning för all moral. Självförverkligande är den "grundläggande norm" som cirklar kring allt som djupekologin står för. "När vi kan identifiera oss med den icke-mänskliga världen som en utvidgning av oss själva, så finns det ingen anledning att bevara moralen, för när vi försvarar planeten i självförsvar bevarar vi de naturliga processerna som ett uttryck för våra gemensamma intressen med resten av skapelsen," skriver Arne Naess. Ett sådant självförsvar skulle bära sina egna motiv. Det är min "rättighet" att försvara en art som "har blivit en del av min kropp," fortsätter Næss, det är inte längre möjligt för individer att skada naturen lättvindigt, eftersom detta skulle innebära att skada en integrerad del av oss själva." Den demoniska sidan i självförverkligandet blir chockerande tydlig när rörelsens idér uppmuntrar till "ett förräderi mot mänskligheten." Självförverkligande tillåter en att förråda mänskligheten av solidaritet med icke-mänskliga varelser.

Den mänskliga identiteten, hos djupekologerna, innebär en reviderad uppfattning om sig själva och deras förhållande till icke-mänskliga varelser. De bjuder på motstånd mot alla förtryckande metoder som används av människor mot skapelsen. I förlängningen kan de avveckla alla kulturella lojaliteter som domineras av den mänskliga arten i dess förhållande till icke-männskliga varelser, på samma sätt som den manliga feminismen kräver en manlig solidaritet till de feminina och ser allt manligt som en förtryckande överhöghet.

Man kan frestas att tro att djupekologerna är en marginell grupp, men JE De Steiguer, i The Origins of Modern Environmental Thought (2007), konstaterar att: "Sedan 1970-talet har ett antal nationella gröna politiska partier bildats i den utvecklade världen med Arne Næss djupekologi som grund." De gröna partierna uppstod först i Storbritannien 1973, i Belgien, Australien, Frankrike, Italien, Sverige, Schweiz, Österrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, och fd Väst Tyskland. Även Greenpeace har antagit Arne Naess filosofi. Den moderna akademiska och mediala världen, i framförallt Europa och USA, har tagits över av 60-talister och många av dem sympatiserar med "det ekologiska manifestet"

"Vissa miljöaktivister och ekologister företräder sådana politiska eller samhälleliga åsikter att deras kritiker anser att de är liktydiga med fascism eller nazism. Exempel kan vara avståndstagande från demokrati eftersom det demokratiska systemet inte har fattat det beslut som "ekofascisterna" anser är nödvändiga, och förespråkandet av diktatur eller någon form av totalitärt styre för att uppnå "gröna" mål eller "rädda miljön". Det som skall uppnås kan vara en drastisk minskning av konsumtionen och levnadsstandarden, men i vissa fall förespråkas även en befolkningsminskning. Enstaka "ekofascister" har rentav förespråkat, eller åtminstone inte tagit avstånd från massmord i syfte att minska jordens befolkning för att "rädda miljön".
(ur wikipedia)


Miljöpartiets valplattform inför val till EU-parlamentet 2009:

*Eu behöver förändras i grunden för att inte vara ett hinder mot ett bättre Europa och en bättre värld.

*Om EU ska bli en möjlighet och inte ett hinder i utvecklingen för en bättre värld, behöver det ske en omprioritering från tillväxt och frihandel till ansvar för miljö och sociala villkor.

*Politiken inom bland annat jordbruk-, fiske-, energi-, och transportsektorerna måste förändras till att bli ekologiskt och långsiktigt uthålliga föredömen.

*Miljöpartiet de Gröna kräver kraftiga förbättringar av dagens EU och vi tvekar inte att säga ifrån när EU tar steg i fel riktning.

*Det måste ske en gigantisk omställning av samhället vad gäller konsumtion, bostäder, transporter och energi.

*Det krävs kraftiga åtgärder för framtiden, inte minst för att ett internationellt klimatavtal ska kunna slutas på FN-mötet i Köpenhamn hösten 2009.

*Vi är inte imponerade av EU:s agerande hittills (...) Det är dags att EU slutar använda sin budget till åtgärder som förvärrar klimatproblemen, som de miljardbelopp som i dag går till att bygga vägar och flygplatser.

*Kärnkraften, som EU satsar miljarder kronor på årligen i forskningssyfte, liksom det fossila bränslet, tillhör det gamla föråldrade samhälle vi måste lämna.

*Krafttag måste också tas för att djurtransporterna och djurhållningen förbättras i EU. Det är en skam att se hur djur behandlas på en del ställen i EU.

*Vi arbetar även för att minska klimatpåverkan från jordbruk och livsmedel, till exempel genom att begränsa konsumtionen av kött i EU.

*Miljöpartiet anser att EU:s fiskepolitik måste förändras i grunden så att fisket anpassas till arternas och ekosystemens fortlevnad. Så är det inte i dag.

*Vi kräver att det skapas en verklig miljögaranti i EU så att enskilda medlemsländer får rätt att gå före andra EU-länder genom att ställa strängare miljökrav än EU-lagstiftningen gör.

*Exemplets makt är oerhört viktigt i miljöpolitiken. Någon måste kunna gå före och visa på möjligheterna.

Referenser:

JE De Steiguer, i The Origins of Modern Environmental Thought (2007)
http://www.amazon.com/Origins-Modern-Environmental-Thought/dp/0816524610/ref=sr_1_1?ie=UTF8&s=books&qid=1234536284&sr=8-1
(finns även på adlibris.com)

Introduction To Deep Ecology. An Interview with Michael E. Zimmerman, Professor of Philosophy at Tulane University, New Orleans
http://www.context.org/ICLIB/IC22/Zimmrman.htm

Miljöpartiets valplattform inför val till EU-parlamentet 2009, antagen på extrakongress i Göteborg, 17-18 okt 2008.
http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=11913&number=161602

Från Darwin till Hitler

Vi vet att Hitler var en ond man, säger historikern Richard Weikart, men hur förklarar vi den utbredda acceptansen för Hitlers galenskap hos det tyska folket? Varför fanns det så få tecken på motstånd mot Hitlers idéer innan han etablerade sitt totalitära styre?

De flesta tyskarna uppfattade inte Hitler som den galning som han senare visade sig vara. Den tyska kulturen var drabbad av en moralisk blindhet som effektivt undanröjde alla intellektuella hinder mot nazismens ideologi. Den post-nazistiska världen undrar hur en man som Hitler kunde uppstå i en nation som Tyskland. Historikern Weikart frågar sig vad det var som ändrades i den tyska kulturen som möjliggjorde att en mordisk tyrann kunde välkomnas av hela folket som en Führer?

Det moraliska förfallet till nazismens folkmord, på framförallt judar, vilar inte i Mein Kampf, säger Weikart, utan härrör från den sociala darwinismen som de tyska akademikerna hade anammat nästan ett århundrade före Hitlers maktövertagande. När Darwins, "Arternas ursprung", publicerades första gången 1859, fängslade den tyska tänkare på ett sätt som få andra idéer gjorde. Det skulle orsaka en kulturell förändring som banade väg för Hitlers maktövertagande.

De tyska intellektuella uppfattade Darwins teori, inte bara som ett biologiskt system som beskriver utvecklingen av organismer, men också en teori om att skapa ett bättre samhälle. Darwinismen skulle bli den dominerande paradigmen i de flesta vetenskapliga discipliner, även för historia och antropologi.

Weikart beskriver detaljerat den kulturella utvecklingen av darwinismen från teori till ideologi. Den historiska vägen från Darwin till Hitler är fylld av många vändningar som Tysklands intellektuella, ovetande, bidrog till Hitlers framgångar.

I den darwinistiska teorin, fungerar döden som en motor för evolutionära framsteg. Svagare organismer elimineras samtidigt som starkare organismer överlever. Det naturliga urvalet ses som något positivt och gott som ordineras av naturen själv, samtidigt som de traditionella judiskt-kristna idéerna om lidande, döende och död genomgår en förändringar och översyn.
En moralisk relativism uppstod för att omdefiniera dödandet av "oönskade element" som något socialt önskvärt. Eftersom samhällen och nationer också fungerar efter det naturliga urvalet, kunde dödandet av de svaga motiveras som ett bidrag till de sociala framstegen. Livet var inte längre heligt.

Vetenskapens triumf över religionen blev i den darwinistiska moraliska visionen något som sanktionerade dödandet av oskyldiga. Program för att främja abort, barnamord, eutanasi (och koncentrationslägren som kom senare) följde denna moraliska logik på ett eller annat sätt.
Den darwinistiska etiken står i skarp kontrast till den judisk-kristna moraliska visionen som betraktar döden som en fiende som måste förgöras. Döden, definieras i den kristna traditionen inte som en ursprunglig kraft inneboende i naturen, utan som ett misstag - något som trädde in i världen efter att universum hade skapats. Skapelseberättelsen berättar för oss att döden kom in i världen efter att "Gud vilade". Döden är varken skapat av Gud eller något "naturligt" av naturen.

Istället kom döden in i världen genom ett uppror av människan och kan därför inte tolkas som något socialt gott. Detta synsätt innebär en moralisk skyldighet att den starke måste bära bördan av den svage, snarare än att döda dem. Livet är heligt.

I teologiska termer antar darwinismens naturliga urval en sekulariserad variant av manekismens dualism, där naturen fungerar som en auktoritativ gud som både ger liv och dödar. Det finns inga fasta moraliska skillnader mellan liv och död i en darwinistisk syn, och de moraliska värden som handlar om liv och död är godtyckliga, socialt sanktionerade kriterier.
Den sociala darwinismen uppstod inte i ett kulturellt vakuum. Andra faktorer som bidragit till darwinistisk acceptans måste finnas till för att förstå dess sociala framsteg, antar Weikart.

Huvudströmningen bland idéer var en kult av framsteg som dominerade större delen av Europa vid den tiden. Många tänkare delade en tro på det oundvikliga framsteg som hämtades från en generaliserad positivism som, ännu inte har ifrågasatts som delansvarig till folkmorden. Andra idéer, som den att om en befolkning ökar, så minskar naturresurserna, bidrog också till folkmorden. Det naturliga urvalet passade den nazistiska doktrinen som hand i handske och gav en stark känsla av moralisk motivering när folkmorden omsattes i praktiken, i synnerhet mot icke-tyskar. Den radikala materialismen av Nietzsche och andra liksinnade gav också bränsle till den moraliska relativismen som finns inbäddad i darwinismen.

Darwinismen kunde tillgodogöra sig dessa ideeströmmar och ge dem en sammanhängande och konkret enhet under rubriken "den objektiva vetenskapen". Här är värdet av Weikart bok som mest uppenbar. Vi ser hur snabbt och okritiskt den darwinistiska socialetiken tog fäste i Tyskland.

Sjukhusen blev avlivningscentra, och redan år 1939 hade över 70000 tyskar försvunnit i nazisternas eugenikprogram, med fullt godkännande och konkret stöd från det tyska medicinska etablissemanget. Genomträngningen av den darwinistisk socialetiken gick så djupt att hela den judisk-kristna moraliska traditionen krossades. Den diaboliska Joseph Mengele, trodde faktiskt att han försökte att hjälpa den mänskliga rasen.

Efter Auschwitz och och det kommunistiska Gulag, bör det inte vara så svårt att känna igen bedrägligheten i påståendet att totalitära ideologier på något sätt skulle vara "vetenskapliga". De miljoner som dödats av nazismen och marxismen bör ge en viss ödmjukhet mot begränsningarna hos vetenskapen allena. Före det andra världskriget fanns det emellertid en stark tilltro att den sekulära ideologin skulle förbättra det mänskliga samhället och lyfta mänskligheten högre än Babels torn.

Tyskland såg sig själv som den mest utvecklade av alla nationer i Europa, och med hjälp av den sociala darwinismen skulle det tyska avancemanget fungera som ett bevis för tysk överhöghet. Dessa rasistiska idéer skulle ge bränsle åt tysk aggression när de ockupperade grannländerna, (Tyskland var som bekant brutal mot befolkningen i de underkuvade länderna), och senare som europeiska erövrare. De frön som såddes till Hitlers ariska överhögheten och "Lebensraum", såddes av den sociala darwinismen.

Vid tidpunkten när Hitler steg till makten, var socialdarwinismen fast förankrad i den tyska kulturen. Hitler kunde styra det statligt sanktionerade programmen mot folkmord utan något märkbart motstånd från allmänheten, eftersom alla moraliska hinder mot detta onda hade krossats långt innan han kom till makten. Tyskarna kunde alltså rättfärdiga dödandet av sina egna. Att döda andra skulle visa sig vara ännu lättare att motivera.

Darwinismen ledde inte till Förintelsen, skriver Weikart, men utan den sociala och vetenskapliga underbyggnaden skulle det inte ha existerat moraliskt motiverade folkmord, viket var ytterst välgörande för Hitler och hans anhängare. Darwinismen vände den judisk-kristna moralen på huvudet. Genom att upphöja döden som ett tecken på naturliga framsteg, övergavs varje föreställning om att livet till sin natur är heligt, den moraliska grunden för en exempellös barbarism lades av darwinismen som ideologi.

Referenser:

"From Darwin to Hitler: Evolutionary Ethics, Eugenics, and Racism in Germany", Richard Weikart. (finns även på adlibris.com)

Ett korståg mot trångsynthet!

Tänk dig en person som inte har så stora kunskaper om biologi, vars enda kunskaper i ämnet är en bok om svenska sjöfåglar, och du får en ungefärlig uppfattning om hur det är att ta del av ateisternas argument mot religionen. De är de minst välrustade för att förstå meningen med livet, eftersom de inte tror att det finns någonting där att förstå, eller åtminståne ingenting värt att förstå.

Det enda som ateisterna kan presentera om religion är på sin höjd en vulgär karikatyr som skulle få en allmänorienterad lärare att ge dem underkänt på lågstadiet. Samtidigt skulle ateisterna själva, utan tvekan ha blivit upprörda om de fick en uppsatts om Hume, från en student som inte ens hade läst hans avhandling om den mänskliga naturen. Vilka är då, kan man fråga sig, ateisternas egna åsikter om de epistemologiska skillnaderna mellan Thomas av Aquino och Duns Stotus? Har de läst Eriugen om subjektiviteten, eller Rahner om nåden eller Molmann om hoppet? Har de ens hört talas om dem? Eller hade de tänkt besegra oppositionen genom att vara helt okunniga i sin egen kritik? Det verkar så. När det gäller teologi har de enormt mycket gemensamt med de amerikanska TV-evangelisterna. Båda parter är teologiska analfabeter och båda är överens om ganska mycket om vad Gud är, det är bara det att ateisterna avvisar detta.


Ateisterna anser att all tro är blind tro. Men faktum är att förnuftiga argument och ärliga tvivel alltid har spelat en viktig roll för kristendomen. Kristendomen var inte en fix idé från början utan har gradvis uppnått större och större kunskap om tillvarons vetenskapliga och religiösa grunder. Men med tanke på att ateisterna vill att vi ska ifrågasätta allting, hur står det till med deras egen kritik av vetenskapen, objektiviteten, liberalismen, ateismen och liknande? Även deras egna liv består av en hel del ställningstaganden som baseras mer på tro än på förnuft. Vi har många åsikter som inte har någon rationell motivering, men som ändå kan anses vara "rimliga". Men endast postitivister kan tro att rationalitet endast betyder vetenskapligt. Därmed avvisar de allt som kan anses vara rimligt från vetenskapen, och på grund av detta isolerar de religionen från alla rationella studier. Men det är ett misstag att påstå stt religionen och vetenskapen ställer olika frågor om livet. Det är ungefär som att försöka förklara kärleken. Förklaringen måste innehålla faktiska kunskaper som inte reducers till enbart känslor. Mitt påstående att jag älskar dig måste vara konsekvent och trovärdigt, jag måste kunna förklara vad som motiverer min kärlek till dig även för en tredje part som, i sin tur inte behöver vara kär i dig för att kunna hålla med om min beskrivning.

Kristendomen hävdar att det finns rimliga skäl att anta att det finns en Gud. Men när ateisterna förlöjligar allt vad kristendomen står för, avslöjar de sin egen primitiva, infantila och outvecklade gudsbild. De är i själva verket lika besatta av skapelsens mekanik som deras motståndare - kreationisterna - och ingen av dem förstår någonting om kristendomens traditionella läror. (Katolska kyrkan erkänner som bekant evolutionsteorin med tillägget att uvecklingen inte sker av en blind slump utan av Guds kreativitet). Inte heller förstår de att eftersom Gud är trancendent så är han fri från våra nacistiska behov och vill helt enkelt få vårt tillstånd att älska oss. Gud är, enligt ateisterna, en grym åklagare, (på hebeiska är den som anklagar, åklagare, lika med satan). De misstolkar Gud som en bestraffande domare och ett motbjudande superego.

Men den falska gudsbilden krossades en gång för alla av Jesus Kristus som, uppenbarade Fadern som vän och älskare som älskar människorna trots deras moraliska skröplighet. Den Gud som ateisterna hatar måste med nödvändighet rengöras från vanföreställningar och fördomar. Med rätta avskyr ateisterna alla fundamentalister, men såvitt jag vet har aldrig ateisterna fört någon kritik mot den globala kapitalismen som genererar hat, ångest, otrygghet och en känsla av förödmjukelse som föder fundamentalism. Ateisterna tenderar att se religion och fundamentalistisk religion som ett och det samma. Det är inte bara groteskt och falskt, det är ett elakt kotteri som kan liknas vid vetenskaplig och teologisk analfabetism. Här krävs det ett kärleksfullt korståg mot alla former av trångsyntet och fundamentalism!

Den sanna kristendomen befriar oss från trångsynteheten

Även om Dawkins skriver extremt bra, så är hans repertoar av idéer ganska begränsad. Faktum är att allt som Dawkins har att säga, bortsett från hans populära framställning av vetenskapen, kan enkelt förklaras av en intelligent person på ett par minuter, det tar inte en hel bok för detta, än mindre alla de böcker som han har skrivit. Han har egentligen ingenting nytt att säga utan upprepar gamla sanningar med en otyglad tråkighet.

Jag är inte särskilt imponerad av Dawkins "försök till filosofi. En av Dawkins favoritargument mot Guds existens är när han säger att förklaringen av design leder till en oändlig regress: ”En Gud som har designat allt kan inte användas som argument för att förklara en organiserad komplexitet, eftersom en sådan Gud måste utforma något komplext för att kräva samma typ av förklaring till sin egen sin existens.” Men detta argument skulle bara gälla om en teist tänker sig Gud som en enda stor och komplicerad hjärna, snarare än som en okroppslig och evig varelse.

Det är sant att vi inte kan ha någon erfarenhet av tankar, om de inte är förknippade med komplicerade hjärnor. Från detta faktum antar Dawkins att minnet bara är en del av de ting som framträder när hjärnan är organiserad på ett komplext sätt. Denna reduktionistiska syn har gett näring åt en utomordentlig framgång åt fysiken i vår tid, inte minst till dess senaste försök att förstå livet genom molekylärbiologin. Det är helt naturligt att försöka utveckla framgångsrika intellektuella metoder så långt det går. Men strävan att hitta en allomfattande fysisk förklaring till allt som existerar, har under de senaste femtio åren gått utom kontroll. Den fysiska vetenskapen ger en mycket speciell beskrivning av världen. Det är en värld där det subjektiva medvetandet, det känslomässiga erfarenheterna, tro, värde och ändamål, lämnas utanför. Vad som återstår är en rent matematisk förklaring av händelser i tid och rum.

Fysik handlar i slutändan om kvantiteter och mängder som beräknas med hjälp av matematiska formler eller som mäts med instrument. Men denna "fysiska reduktionism" är på förhand dömd till undergång. Tack och lov finns det andra typer av förklaringar om världen och existensen än vad den teoretiska fysiken kan ge.

Människan har, när allt kommer omkring, mer än en typ av förståelse av livet. Olika kunskaper krävs för olika typer av vetenskap. Den fysiska vetenskapen kan inte göra ett allomfattande anspråk på att omfatta all mänsklig kunskap, allt från matematik till etik till upplevelser och erfarenheter. Dawkins menar att tron på Gud är en ”illusion.” Enligt min bedömning, införlivar han begreppet ”illusion” i den fysiska reduktionismen men han presenterar en illusion som orsakas av en förvrängning av perspektivet. Den fysiska kunskapen om naturen är på en ganska ytlig nivå och man får lätt intrycket att allt är byggt (eller bygger sig själv) från grunden, med andra ord, antar man att den mest grundläggande nivån av verkligheten är den ontologiskt enklaste och mest banala.

Till exempel har vi lärt oss att virvlande moln av gas och stoftpartiklar i universum gradvis bildar galaxer, stjärnor, planetsystem och andra ordnade strukturer. På en av dessa planeter råkade det finnas en grundläggande flytande materia som utsöndrade ett slem där atomerna kombinerades till större och större molekyler. Enklare organismer utvecklades till mer komplicerade sådana, och slutligen gjorde känslan och tanken sin entré. Det kan tyckas att vetenskapen talar om för oss att pilens riktning alltid går från ett lägre till ett högre utvecklingsstadium, från det enklare till det mer sofistikerade, från kaos till ordning, från form, till kropp och slutligen till medvetande.

Men en djupare förståelse av vetenskapen ställer oss inför en helt annan bild. Det syfte som bara tycktes "uppstå spontant" ur kaos och slem, har uppkommit på grund av vissa djupgående principer som fanns där från början. Denna struktur, ur vilket solsystemet uppstod, av virvlande dammpartiklar och gas lydde under djupare lagar som upptäcktes av Newton. Dessa lagar härrör, i sin tur från en djupare lagbundenhet i den allmänna relativitetsteorin som upptäcktes av Einstein. Det slem som livet uppstod ur utgjordes av atomer som kemister ägnar sina liv åt att studera. Dessa kemiska lagar är i sig en konsekvens av utarbetade lagar av elektromagnetism som i sin tur kommer från ännu mer djupgående strukturer som studeras av kvantmekaniken.

Om vi tillåter oss att gå ännu ett steg djupare, till en nivå med allt mer sofistikerade matematiska strukturer, finner vi strukturer som är så djupa att även de största matematikerna har svårt att förstå dem. Detta är vad Benedictus XVI hänvisade till, i sin föreläsning i Regensburg, när han talade om den matematiska strukturen och frågan om dess rationalitet, med hänvisning till de Platonska inslagen i den moderna naturvetenskapen. Liksom den store matematikern Hermann Weyl har sagt att: ”vår kunskap om den fysiska naturen har trängt så djupt att vi i dag kan få en vision av en fulländad harmoni som är i överensstämmelse med en sublim anledning”. Så har också den stora astrofysikern James Jeans erkänt att: ”Universum börjar mer och mer se ut som en enda stor anledning än som en stor och kall maskin”.

Det är först när vi studerar den naturliga världen på djupet som vi kan finna idéer av sublim skönhet. När Dawkins studerar naturen så ser han atomer i rörelse. När en modern fysiker vidgar horisonten och ser bortom atomerna finner han ett oändligt djup och några av dem har till och med uppfattat produkter av en ”sublim anledning”, ”en stor tanke”, eller ett ”stort sinne”. Med andra ord, vi kan i naturen se en annan riktning av pilen än den positivistiska. Denna riktning rör sig från ett sinne, till idéer och former, och från idéer och former till en djupare förståelse av världen. ”I begynnelsen fanns Ordet (logos), och Ordet (logos) fanns hos Gud, och Ordet (logos) var Gud. (Joh. 1:1).

Synen på Gud som logotyp, var den drivande kraften i bildandet av de stora västerländska civilisationerna. Men övergivandet av logotypen är i dag den drivande kraften i civilisationernas fullständiga förstörelse. Som Benedictus XVI beskriver det: ”Det innerliga närmandet mellan den bibliska tron och de grekiska filosofiska undersökningarna var av avgörande betydelse, inte bara för religionen, men också för världshistorien. Det är en händelse som berör oss ännu idag. Med denna konvergens är det inte förvånande att kristendomen slutligen fick sin avgörande karaktär i Europa. Vi kan även uttrycka det tvärtom: denna konvergens, med tillägg av det romerska arvet, skapade Europa och förblir grunden för vad som med rätta kan kallas Europa”. Det är med andra ord, en återgång till de klassiska rötterna som kommer att vara det enda sättet för Europa att bevara sig själv.

Som Benedictus XVI konstaterar kan inte den reformerta kristendomen eller den moderna liberala kristendomen säkra Europas grundvalar, eftersom de saknar en rationell grund att bedriva dialog med icke-kristna som kan vinna acceptans om sanningen i kristendomen. Å andra sidan saknar de moderna agnostikerna och vetenskapsmännen ett förhållningssätt som skulle kunna ge intellektuell eldkraft som på ett övertygande och konsekvent sätt tar hänsyn till människans villkor och de västerländska värderingarna. Det är just den metafysiska tristessen, det nihilistiska och positivistiska synsättet som kännetecknar för den moderna västerländska kulturen, som hindrar densamma från att föra en fruktsam dialog med andra kulturer, särskilt med radikal islam som vinner mark överallt.

Benedictus XVI beskriver den moderna mentaliteten som snävt vetenskapligt. Man bejakar endast den typ av säkerhet som uppstår ur samspelet mellan matematiska och empiriska delar. Till sin natur utesluter denna metod frågan om Gud och man gör frågan om Gud till en ovetenskaplig eller pre-vetenskaplig fråga. Det är just förminskningen av vetenskapen och förnuftet som måste ifrågasättas. Benedictus XVI behandlade denna fråga som själva huvudpunkten i föreläsningen i Regensburg. Benedict fortsätter i en passage som förtjänar att citeras i dess fulla längd:

”Om vetenskapen som helhet förminskas, då är det människan själv som förminskas. Specifikt mänskliga frågor om vårt ursprung och vårt öde, de frågor som religion och etik kan svara på. Om inte religionen får plats inom ramen för den kollektiva vetenskapen då blir det subjektiva ”samvetet” ensam domare av vad som är etiskt. På detta sätt förlorar den västerländska civilisationen makten att skapa en kollektiv gemenskap om allt bara blir personliga frågor. Det är en farlig situation för mänskligheten. Alla försök att konstruera en etik från reglerna om utveckling eller psykologi och sociologi är i slutändan helt enkelt otillräckliga. De vänder sig till subjektiva erfarenheter och personliga preferenser, när det gäller etik och religion, vilket leder till en fullständig upplösning av den europeiska kulturen. Om det inte finns en gemensam förståelse av det goda, det sanna och det vackra, återstår bara en underutvecklad gemenskap av människor. Om det inte finns några gemensamma sanningar eller värden, återstår bara att säga: ”det är min sanning och din sanning, men det finns ingenting som kan kallas för sanningen, det är mina värderingar och dina värderingar, men det finns ingenting som kallas för värden”. Vad har vi då att tillgå för att lösa meningsskiljaktig-heter och konflikter? Så här ser läget ut i det moderna Europa och i en oroväckande grad, i den svenska kulturen. De post-kristna argumenten antar att eftersom det inte finns någon sanning, eller att vi inte kan få kunskap om sanningen, har alla därför rätt till sin egen uppfattning om sanningen. Detta modus vivendi kan fungera väl när det inte finns några större konflikter, när alla är mer eller mindre upplysta sekulärliberala individer. Men vad händer när de som har radikalt olika värderingar och tror på Gud kommer in på scenen? Vilka resurser har den post-kristna västvärlden att svara mot en religion som underkastar sig Guds vilja, särskilt när dessa uppfattningar motverkar de rådande attityderna? Vilka resurser kan västerlänningar utnyttja när de inte har några sammanhängande värden som förklarar varför tolerans, respekt och frihet bör omfamnas? Om man kastar överbord den kristna förståelsen av människans värdighet som, följer vår kollektiva förmåga att förstå sanningen tillsammans, på vilket sätt kan då ett post-kristet sekulärt Europa engagera islam i en fruktsam dialog?”

Detta var kärnan i Benedictus XVI föreläsning som utmanade den moderna människan: Europa måste vakna från dess intellektuella dvala. Som Benedictus XVI ser det, vilket även tillämpas på de moderna universiteten: ”I västvärlden är det allmänt ansett att det endast är det positivistiska förnuftet som är det universellt giltiga. Men världens mångfald av religiösa kulturer uppfattar det snarare som att västvärlden utesluter det gudomliga från universalitetsprincipen, genom ett angrepp mot deras djupaste övertygelser. En positivistisk kultur som förpassar religionen till subkulturen, är i grunden oförmögen att föra en dialog med mångfalden av världens kulturer.” Med andra ord, det europeiska vetenskapliga och politiska etablissemanget är maktlöst när det gäller det kulturella engagemanget.

Benedictus XVI slutliga uppmaning är vad att alla människor av god vilja bör välkomna: ”Vi kommer att lyckas med detta om förnuft och tro förs samman på ett nytt sätt, om vi bara kan övervinna oss själva från att begränsa världen till enbart det empiriskt kontrollerbara och tillåter oss att vidga vår horisont. I denna bemärkelse hör teologin hemma på universiteten, där den bör föra en bred dialog med naturvetenskapen, inte bara som historisk disciplin eller humaniora, men just som en teologi som utforskar det rationella i tron. Endast så kan vi föra en verklig dialog mellan mångfalden av kulturer och religioner vilket är så brådskande i dag.”
Benedictus XVI förstår att den stora utmaningen i vår tid är en kamp om idéer. En kamp om idéer om vem och vad Gud är. En kamp om idéer om vad som är människans plats i kosmos. En kamp om idéer om tro och förnuft, och viljan att förstå sanningen. Tack och lov har Benedictus XVI visat sig vara just denna skickliga samtalspartner som är så aktuellt i vår tid.

Referenser:

Meeting with the representatives of scienceLecture of the Holy FatherAula Magna of the University of RegensburgTuesday, 12 September 2006
http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/speeches/2006/september/documents/hf_ben-xvi_spe_20060912_university-regensburg_en.html

Ny hjärnforskning stöder gammal kunskap

Vi hör ofta att den moderna vetenskapen förkastar den traditionella kristna uppfattningen om den mänskliga personen. Argumentet går ungefär så här: Om vi kan se den fysiska processen genom vilken idéer är associerade med känslor eller med de beslut som fattas så måste vi erkänna att människan är inget annat än en fysisk person. Konceptet med en själ, får vi höra, är irrelevant.

Men det visar sig att vetenskapen i dag leder oss i en annan riktning. Dagens kognitiva vetenskapsmän gör experiment som använder MR-teknik för att visualisera hjärnan när försökspersoner genomgår erfarenheter, löser problem och fattar beslut. Denna strategi gör det möjligt för forskare att se och teoretisera om betydelsen av och källorna till mönster i våra hjärnor, mönster som formar vårt sätt att reagera på världen. Vi lär oss om ”den mentala motorvägen” som ett system med neurologiska rörelser, som visar sig vara avgörande för hur våra hjärnor fungerar.

Den nya betoningen på mönster av neural aktivitet ger ett viktigt stöd för den traditionella kristna förståelsen av själen. Hjärnforskningen gör det klart att det är lika dumt att säga att våra hjärnor bara är nervceller eller att säga att motorvägar bara är betong och asfalt. När allt kommer omkring, det som är viktigt för bilisten är på vilket sätt motorvägen är organiserad för att skapa ett samverkande system med användbara vägar. Detsamma gäller för den grå saken inuti våra huvuden.


Den kristna traditionen har länge undervisat samma sak om människan. Thomas av Aquino byggde sin lära på Aristoteles filosofi genom att uppfatta själen i form av kroppen. Själen är mönstret eller vägen som organiserar våra organ, inklusive, naturligtvis, våra hjärnor.
Vad som är slående är dock att de nya vetenskapliga studierna om hjärnan ger en ännu mer intressant och dramatisk bekräftelse av den traditionella uppfattningen om själen. I en nyligen publicerad MRI studie, “The Vulcanization of the Human Brain: A Neural Perspective on Interactions Between Cognition and Emotion”, har vetenskapsmannen Jonathan D. Cohen studerat mönster av hjärnaktivitet medan patienter har svarat på moraliska dilemman och fått göra moraliska beslut. Det visar sig att hjärnans mönster i samband med de moraliska besluten måste utbildas. Själen måste alltså skolas i disciplin.

Våra lösningar på etiska problem, visar Cohens studie, påverkas av förbindelsetrappor mellan olika delar av hjärnan. Personer med en hög grad av neural aktivitet förbinder hjärnstammen till pannloben och tenderar att ge känslomässiga reaktioner för att åsidosätta rationella bedömningar av moraliska dilemman. Däremot gör hjärnan mer rationella beslut, berättar han, när den neurologiska aktiviteten från den primitiva delen av hjärnan är blockerad från att samverka med pannloben. Cohen drar slutsatsen att dessa mönster av öppna och blockerade kommunikationer inte är fasta till sin natur. De stelnar över tiden. Våra hjärnmönster är som mjukgummi, som han uttrycker det, där aktiviteten sker genom en ständig upprepning av dessa mönster.

När jag läste Cohens resultat och analys, kändes det som om Aristoteles och hans syn på själen hade försvarats. Som Aristoteles klargör i sin nikomediska etik, beror bildandet av goda vanor av en noggrann och omfattande disciplin i själen. Dagens hjärnforskning och Cohens bild av ”mjukgummi-hjärnan” liknar ganska mycket den aristoteliska synen av att själen formas av dygder.

Den kristna traditionen har alltid haft ambitionen, i enlighet med Aristoteles ideal, att sätta själen i arbete. Huruvida influerade av Gud som övernaturliga dygder eller som en uppövad vana med asketisk disciplin, själens gemenskap med Gud är inte beroende av en konstig, eller hemlig substans. Själen som ett mönster av kroppen och särskilt av hjärnan är ”bestämt till att formas efter hans sons bild” (Rom. 8:29) enligt den kristna traditionen.

Så mycket för den säkra materialismen som trodde de hade all fakta på sin sida. Dagens vetenskap tycks vederlägga gårdagens vetenskapliga propagandister. Som David Brooks konstaterade nyligen ”Drivkraften har flyttats bort från hardcore-materialismen. Hjärnan verkar allt mindre som en maskin. Den fungerar inte heller som en dator. Istället betyder det att mening, tro, och medvetande tycks uppstå från idiosynkratiska nätverk av neurala impulser.”
Den mänskliga personen är ungefär vad den kristna traditionen alltid har antagit. Vi är inte bara prylar. Vi är djur med rationella själar som kan genomgå en anmärkningsvärd förändring och utveckling. Just på grund av att den mänskliga själen är instabil, kan den påverkas och härdas med tiden. Den kristna traditionen har lagt stor vikt vid moraliska och andliga discipliner för att ”vulkanisera” (härda) de nätverk som leder till känslor, tankar och beslut. Nu verkar det som om hjärnforskningen bekräftar att den traditionella betoningen på moralisk och andlig disciplin är helt rätt.

Visst, tiderna har förändrats. Läsaren behöver inte vara en sofistikerad kulturhistoriker för att förstå att vi det senaste århundradet har sett ett massivt avvisande av moraliska discipliner, i synnerhet de mönster i våra hjärnor som vill ge efter för sexuella instinkter.

Det är med detta kulturella faktum i åtanke som jag vill uppmärksamma Cohens experiment. Det visar sig att sexuella önskemål är nära förknippade med den primitiva, för-kognitiva delen av hjärnan som Cohen har visat kan bygga hållbara vägar till pannloben. Dessa hållbara vägar hotar att översvämma vår förmåga att resonera förnuftigt med retningar som kokar över av primitiva impulser. Den oroande neurala aktiviteten är därmed bättre anpassad till det instinktiva livet än till rationell eftertanke. Våra själar, som alla traditionella tänkare har erkänt, kan vara oorganiserade. Det riskerar att leda till sämre beslutsfattande, eller till ett dåligt beteende.

Aristoteles tvivlade på att en människa kan vara både modig och en frossare, eller försiktig men samtidigt omåttlig. Dagens vetenskap verkar försvara den gamla visdomen. Jag har länge undrat hur den radikala vänstern kan hylla den sexuella friheten samtidigt som de kritiserar girighet och instinkten att dominera över andra. Det visar sig att denna kluvenhet är kopplad till ny forskning. De neurala mönstren mellan pannloben och hjärnstammen kan inte riktigt skilja på distinktionerna mellan privat moral och allmän moral. Det ställer alltså stora krav på den moderna liberala motsättningen mellan den privata och den allmänna moralen, som vill försäkra oss om att den befriade individen inte kommer att hota det allmännas bästa.

Utan tvivel är det svårt att ”vulkanisera” mönster för att bevara självständigheten i frontalloben i hjärnan, som den evolutionära teorin lär oss, har vi ärvt en hel del från våra primitiva förfäder. Så, kanske den kristna moraliska disciplinen hade rätt trots allt. Kanske är det en intensiv moralisk fostran av en traditionell moral som är nödvändigt för att uppnå stabila neurala mönster som hindrar våra impulsiva reaktioner att koka över. Kanske är det trots allt bra med närvaron av goda, disciplinerade medborgare som har uppövat en vana att förneka sig själv från instinktiv självtillfredsställelse.

Men jag bara spekulerar. Vi är för närvarande engagerade i ett stort socialt experiment med moralisk uppluckring då vi ständigt får höra, att det bästa är att främja mänsklig lycka genom att frigöra våra instinktiva önskemål från det rationella förtrycket. I den moderna fällan faller både troende och icke-troende. Men tiden kommer att utvisa om den privata hedonismen kan vara effektiv för människor med stort ansvar. Trots detta, så är vi mitt uppe i en vetenskaplig revolution som kommer att omkullkasta synen på människan. Men den kommer även att få ett stort kulturellt genomslag. Det är naturligtvis svårt att säga när den nya kunskapen kommer att slå igenom i Sverige, då vi av tradition alltid har legat efter de stora vetenskapliga upptäckterna. Dessutom är det många inflytelserika personer som har byggt upp sina karriärer på en föråldrad människosyn. Den släpper de inte utan strid.

Referenser:

“The Vulcanization of the Human Brain: A Neural Perspective on Interactions Between Cognition and Emotion”. Jonathan D. Cohen http://www.csbmb.princeton.edu/ncc/PDFs/Neural%20Economics/Cohen%20(JEP%2005).pdf

“The Neural Buddhist”. David Brooks http://www.nytimes.com/2008/05/13/opinion/13brooks.html?_r=1