Är ateismen livsduglig?

Ateismen är i huvudsak en negativ grundhållning. Den tror inte på någon gud eller den tror inte på ett aktivt sätt att det inte finns någon gud, därför att den inte engagerar sig i någon form av tro eller en icke-tro angående gud. Oavsett vilket ”smakprov” om gud man än ger till ateismen så mynnar det ut i en negativ hållning.

När man diskuterar med ateister så får man aldrig höra om några bevis för ateismens giltighet. Det finns inga "bevis" på att gud inte existerar i ateisternas resonemang, åtminstone har jag aldrig hört något annat - eftersom det inte går att komma med negativa bevis angående guds existens. Visserligen har ateister gjort en del försök att bevisa att gud inte existerar men dessa försök har alltid varit otillräckliga. Hur bevisar man att det inte finns någon gud i universum? Hur bevisar man att det genom alla tider och platser inte finns någon gud?

Det går inte. För övrigt, om det fanns ett bevis på att gud inte existerar då skulle ateisterna alltid ha använt det. Men vi får aldrig höra talas om sådana allmänt hållna bevis som stödjer ateismen eller som förnekar guds existens. Den ateistiska grundhållningen är i själva verket ganska knepig, kanske rent av omöjlig att bevisa, eftersom alla försök till bevis är negativa. Men eftersom det inte finns några bevis för ateismens argument eller några bevis för att gud inte existerar så måste ateismens ståndpunkt baseras på tro, vilket mynnar ut i att ateismens grundhållning i själva verket är intellektuellt ohållbart.

Men att "tro" är inget som ateisterna vill förknippas med som ett grundläggande fundament för deras åsikter. Därför måste ateisterna gå till attack och förneka alla bevis på guds existens med syftet att skapa en intellektuell trovärdighet åt deras grundhållning. "Om vi bara kan skapa ett bevismässigt vakuum där inga teistiska argument kan överleva, då kan vår grundhållning ses som mera livskraftigt." Det är alltså i själva förnekelsen av de teistiska argumenten som ateismen rättfärdigar sig själv och proklamerar ateismens existensberättigande.

Det finns bara ett sätt för ateismen att vara intellektuellt försvarbar och det är i den abstrakta världen av enbart möjligheter. Med andra ord, ateismen skulle behöva föreslå att det finns en möjlighet att gud inte existerar. Men att påstå att någonting möjligen inte existerar betyder inte att det är sant eller att det vore klokt att anta denna position. Om jag påstår att det möjligen inte finns något liv på mars, blir mitt argument då intellektuellt försvarbart eller blir det en grundhållning att ta efter, bara för att det kan finnas en möjlighet till liv på mars? Inte alls. Att basera sina argument enbart på möjligheter är inte tillräckligt för att ateismen ska bli livsduglig. De måste komma fram med mera än bara "att det är möjligt" eller "att det finns inga bevis på guds existens", annars kan det finnas det liv på mars och ateisten måste då försvara sin position med att det existerar liv på mars.

Men det finns ytterligare ett problem med ateismen. Att förneka guds existens bevisar inte att ateismen är mer sann än att förneka ett ögonvittnes vittnesmål från ett bröllop på att äktenskapet inte var verkligt. Eftersom ateismen inte kan bevisa någonting alls så kan de heller inte motbevisa att gud inte existerar, därmed har ateismen tagit en intellektuell position som i grund och botten är ohållbar. Som bäst kan ateismen hävda att det inte finns några övertygande bevis för guds existens. Men det skulle istället göra ateisten till en agnostiker då ateisten som bäst bara kan vara skeptisk mot guds existens.

Detta är orsaken varför ateisterna har ett så stort behov av att attackera kristna människor. Därför att kristendomen gör så stora anspråk på guds existens, vilket i sig utmanar ateismen och punkterar hål i deras vakuum. De tycker om att leva i detta vakuum. De vill att universum bara ska innehålla en gudom - ateisterna själva.