Den sanna kristendomen befriar oss från trångsynteheten

Även om Dawkins skriver extremt bra, så är hans repertoar av idéer ganska begränsad. Faktum är att allt som Dawkins har att säga, bortsett från hans populära framställning av vetenskapen, kan enkelt förklaras av en intelligent person på ett par minuter, det tar inte en hel bok för detta, än mindre alla de böcker som han har skrivit. Han har egentligen ingenting nytt att säga utan upprepar gamla sanningar med en otyglad tråkighet.

Jag är inte särskilt imponerad av Dawkins "försök till filosofi. En av Dawkins favoritargument mot Guds existens är när han säger att förklaringen av design leder till en oändlig regress: ”En Gud som har designat allt kan inte användas som argument för att förklara en organiserad komplexitet, eftersom en sådan Gud måste utforma något komplext för att kräva samma typ av förklaring till sin egen sin existens.” Men detta argument skulle bara gälla om en teist tänker sig Gud som en enda stor och komplicerad hjärna, snarare än som en okroppslig och evig varelse.

Det är sant att vi inte kan ha någon erfarenhet av tankar, om de inte är förknippade med komplicerade hjärnor. Från detta faktum antar Dawkins att minnet bara är en del av de ting som framträder när hjärnan är organiserad på ett komplext sätt. Denna reduktionistiska syn har gett näring åt en utomordentlig framgång åt fysiken i vår tid, inte minst till dess senaste försök att förstå livet genom molekylärbiologin. Det är helt naturligt att försöka utveckla framgångsrika intellektuella metoder så långt det går. Men strävan att hitta en allomfattande fysisk förklaring till allt som existerar, har under de senaste femtio åren gått utom kontroll. Den fysiska vetenskapen ger en mycket speciell beskrivning av världen. Det är en värld där det subjektiva medvetandet, det känslomässiga erfarenheterna, tro, värde och ändamål, lämnas utanför. Vad som återstår är en rent matematisk förklaring av händelser i tid och rum.

Fysik handlar i slutändan om kvantiteter och mängder som beräknas med hjälp av matematiska formler eller som mäts med instrument. Men denna "fysiska reduktionism" är på förhand dömd till undergång. Tack och lov finns det andra typer av förklaringar om världen och existensen än vad den teoretiska fysiken kan ge.

Människan har, när allt kommer omkring, mer än en typ av förståelse av livet. Olika kunskaper krävs för olika typer av vetenskap. Den fysiska vetenskapen kan inte göra ett allomfattande anspråk på att omfatta all mänsklig kunskap, allt från matematik till etik till upplevelser och erfarenheter. Dawkins menar att tron på Gud är en ”illusion.” Enligt min bedömning, införlivar han begreppet ”illusion” i den fysiska reduktionismen men han presenterar en illusion som orsakas av en förvrängning av perspektivet. Den fysiska kunskapen om naturen är på en ganska ytlig nivå och man får lätt intrycket att allt är byggt (eller bygger sig själv) från grunden, med andra ord, antar man att den mest grundläggande nivån av verkligheten är den ontologiskt enklaste och mest banala.

Till exempel har vi lärt oss att virvlande moln av gas och stoftpartiklar i universum gradvis bildar galaxer, stjärnor, planetsystem och andra ordnade strukturer. På en av dessa planeter råkade det finnas en grundläggande flytande materia som utsöndrade ett slem där atomerna kombinerades till större och större molekyler. Enklare organismer utvecklades till mer komplicerade sådana, och slutligen gjorde känslan och tanken sin entré. Det kan tyckas att vetenskapen talar om för oss att pilens riktning alltid går från ett lägre till ett högre utvecklingsstadium, från det enklare till det mer sofistikerade, från kaos till ordning, från form, till kropp och slutligen till medvetande.

Men en djupare förståelse av vetenskapen ställer oss inför en helt annan bild. Det syfte som bara tycktes "uppstå spontant" ur kaos och slem, har uppkommit på grund av vissa djupgående principer som fanns där från början. Denna struktur, ur vilket solsystemet uppstod, av virvlande dammpartiklar och gas lydde under djupare lagar som upptäcktes av Newton. Dessa lagar härrör, i sin tur från en djupare lagbundenhet i den allmänna relativitetsteorin som upptäcktes av Einstein. Det slem som livet uppstod ur utgjordes av atomer som kemister ägnar sina liv åt att studera. Dessa kemiska lagar är i sig en konsekvens av utarbetade lagar av elektromagnetism som i sin tur kommer från ännu mer djupgående strukturer som studeras av kvantmekaniken.

Om vi tillåter oss att gå ännu ett steg djupare, till en nivå med allt mer sofistikerade matematiska strukturer, finner vi strukturer som är så djupa att även de största matematikerna har svårt att förstå dem. Detta är vad Benedictus XVI hänvisade till, i sin föreläsning i Regensburg, när han talade om den matematiska strukturen och frågan om dess rationalitet, med hänvisning till de Platonska inslagen i den moderna naturvetenskapen. Liksom den store matematikern Hermann Weyl har sagt att: ”vår kunskap om den fysiska naturen har trängt så djupt att vi i dag kan få en vision av en fulländad harmoni som är i överensstämmelse med en sublim anledning”. Så har också den stora astrofysikern James Jeans erkänt att: ”Universum börjar mer och mer se ut som en enda stor anledning än som en stor och kall maskin”.

Det är först när vi studerar den naturliga världen på djupet som vi kan finna idéer av sublim skönhet. När Dawkins studerar naturen så ser han atomer i rörelse. När en modern fysiker vidgar horisonten och ser bortom atomerna finner han ett oändligt djup och några av dem har till och med uppfattat produkter av en ”sublim anledning”, ”en stor tanke”, eller ett ”stort sinne”. Med andra ord, vi kan i naturen se en annan riktning av pilen än den positivistiska. Denna riktning rör sig från ett sinne, till idéer och former, och från idéer och former till en djupare förståelse av världen. ”I begynnelsen fanns Ordet (logos), och Ordet (logos) fanns hos Gud, och Ordet (logos) var Gud. (Joh. 1:1).

Synen på Gud som logotyp, var den drivande kraften i bildandet av de stora västerländska civilisationerna. Men övergivandet av logotypen är i dag den drivande kraften i civilisationernas fullständiga förstörelse. Som Benedictus XVI beskriver det: ”Det innerliga närmandet mellan den bibliska tron och de grekiska filosofiska undersökningarna var av avgörande betydelse, inte bara för religionen, men också för världshistorien. Det är en händelse som berör oss ännu idag. Med denna konvergens är det inte förvånande att kristendomen slutligen fick sin avgörande karaktär i Europa. Vi kan även uttrycka det tvärtom: denna konvergens, med tillägg av det romerska arvet, skapade Europa och förblir grunden för vad som med rätta kan kallas Europa”. Det är med andra ord, en återgång till de klassiska rötterna som kommer att vara det enda sättet för Europa att bevara sig själv.

Som Benedictus XVI konstaterar kan inte den reformerta kristendomen eller den moderna liberala kristendomen säkra Europas grundvalar, eftersom de saknar en rationell grund att bedriva dialog med icke-kristna som kan vinna acceptans om sanningen i kristendomen. Å andra sidan saknar de moderna agnostikerna och vetenskapsmännen ett förhållningssätt som skulle kunna ge intellektuell eldkraft som på ett övertygande och konsekvent sätt tar hänsyn till människans villkor och de västerländska värderingarna. Det är just den metafysiska tristessen, det nihilistiska och positivistiska synsättet som kännetecknar för den moderna västerländska kulturen, som hindrar densamma från att föra en fruktsam dialog med andra kulturer, särskilt med radikal islam som vinner mark överallt.

Benedictus XVI beskriver den moderna mentaliteten som snävt vetenskapligt. Man bejakar endast den typ av säkerhet som uppstår ur samspelet mellan matematiska och empiriska delar. Till sin natur utesluter denna metod frågan om Gud och man gör frågan om Gud till en ovetenskaplig eller pre-vetenskaplig fråga. Det är just förminskningen av vetenskapen och förnuftet som måste ifrågasättas. Benedictus XVI behandlade denna fråga som själva huvudpunkten i föreläsningen i Regensburg. Benedict fortsätter i en passage som förtjänar att citeras i dess fulla längd:

”Om vetenskapen som helhet förminskas, då är det människan själv som förminskas. Specifikt mänskliga frågor om vårt ursprung och vårt öde, de frågor som religion och etik kan svara på. Om inte religionen får plats inom ramen för den kollektiva vetenskapen då blir det subjektiva ”samvetet” ensam domare av vad som är etiskt. På detta sätt förlorar den västerländska civilisationen makten att skapa en kollektiv gemenskap om allt bara blir personliga frågor. Det är en farlig situation för mänskligheten. Alla försök att konstruera en etik från reglerna om utveckling eller psykologi och sociologi är i slutändan helt enkelt otillräckliga. De vänder sig till subjektiva erfarenheter och personliga preferenser, när det gäller etik och religion, vilket leder till en fullständig upplösning av den europeiska kulturen. Om det inte finns en gemensam förståelse av det goda, det sanna och det vackra, återstår bara en underutvecklad gemenskap av människor. Om det inte finns några gemensamma sanningar eller värden, återstår bara att säga: ”det är min sanning och din sanning, men det finns ingenting som kan kallas för sanningen, det är mina värderingar och dina värderingar, men det finns ingenting som kallas för värden”. Vad har vi då att tillgå för att lösa meningsskiljaktig-heter och konflikter? Så här ser läget ut i det moderna Europa och i en oroväckande grad, i den svenska kulturen. De post-kristna argumenten antar att eftersom det inte finns någon sanning, eller att vi inte kan få kunskap om sanningen, har alla därför rätt till sin egen uppfattning om sanningen. Detta modus vivendi kan fungera väl när det inte finns några större konflikter, när alla är mer eller mindre upplysta sekulärliberala individer. Men vad händer när de som har radikalt olika värderingar och tror på Gud kommer in på scenen? Vilka resurser har den post-kristna västvärlden att svara mot en religion som underkastar sig Guds vilja, särskilt när dessa uppfattningar motverkar de rådande attityderna? Vilka resurser kan västerlänningar utnyttja när de inte har några sammanhängande värden som förklarar varför tolerans, respekt och frihet bör omfamnas? Om man kastar överbord den kristna förståelsen av människans värdighet som, följer vår kollektiva förmåga att förstå sanningen tillsammans, på vilket sätt kan då ett post-kristet sekulärt Europa engagera islam i en fruktsam dialog?”

Detta var kärnan i Benedictus XVI föreläsning som utmanade den moderna människan: Europa måste vakna från dess intellektuella dvala. Som Benedictus XVI ser det, vilket även tillämpas på de moderna universiteten: ”I västvärlden är det allmänt ansett att det endast är det positivistiska förnuftet som är det universellt giltiga. Men världens mångfald av religiösa kulturer uppfattar det snarare som att västvärlden utesluter det gudomliga från universalitetsprincipen, genom ett angrepp mot deras djupaste övertygelser. En positivistisk kultur som förpassar religionen till subkulturen, är i grunden oförmögen att föra en dialog med mångfalden av världens kulturer.” Med andra ord, det europeiska vetenskapliga och politiska etablissemanget är maktlöst när det gäller det kulturella engagemanget.

Benedictus XVI slutliga uppmaning är vad att alla människor av god vilja bör välkomna: ”Vi kommer att lyckas med detta om förnuft och tro förs samman på ett nytt sätt, om vi bara kan övervinna oss själva från att begränsa världen till enbart det empiriskt kontrollerbara och tillåter oss att vidga vår horisont. I denna bemärkelse hör teologin hemma på universiteten, där den bör föra en bred dialog med naturvetenskapen, inte bara som historisk disciplin eller humaniora, men just som en teologi som utforskar det rationella i tron. Endast så kan vi föra en verklig dialog mellan mångfalden av kulturer och religioner vilket är så brådskande i dag.”
Benedictus XVI förstår att den stora utmaningen i vår tid är en kamp om idéer. En kamp om idéer om vem och vad Gud är. En kamp om idéer om vad som är människans plats i kosmos. En kamp om idéer om tro och förnuft, och viljan att förstå sanningen. Tack och lov har Benedictus XVI visat sig vara just denna skickliga samtalspartner som är så aktuellt i vår tid.

Referenser:

Meeting with the representatives of scienceLecture of the Holy FatherAula Magna of the University of RegensburgTuesday, 12 September 2006
http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/speeches/2006/september/documents/hf_ben-xvi_spe_20060912_university-regensburg_en.html