Minns ni feministerna?

Många kvinnor upplever den "officiella feminismen" som likgiltig inför deras vardagliga bekymmer. I synnerhet när det kommer till rörelsens negativa inställning till äktenskap, moderskap och familj, och dess intolerans mot oliktänkande, och angreppet mot männen, och osynliggörandet av de praktiska problem som kvinnor i allmänhet har, för att balansera arbete och familj från dag till dag.

Dagens kvinnor har svårt att lokalisera sig i ett traditionellt familjeliv. Kvinnor som är födda på nittiotalet värderar ökad självständighet och fler valmöjligheter. Även om många kvinnor arbetar för att det är nödvändigt, har det inte hindrat att arbetet har blivit en viktig del av deras sätt att tänka på vilka de är och vem de vill vara. Således, passar inte elitfeminismens polariserade bild in i det liv som de flesta kvinnor faktiskt lever.

Elitfeministerna har svårt att uppmärksamma kvinnor vars liv bestäms av arbete och familj, och kvinnor som håller fast vid äktenskap, men som likafullt insisterar på att deras döttrar ska kunna försörja sig själva (om deras äktenskap misslyckas eller aldrig inträffar). Att inte uppmärksamma kvinnor som lever i en uppdelning av samhället, i en tid då de och deras familjer behöver omgivande stödstrukturer mer än någonsin. Att inte uppmärksamma kvinnor vars utökade möjligheter till personlig frihet åtföljs av minskade utsikter för ett stabilt familjeliv. Att inte uppmärksamma de kvinnor som har svepts med den sexuella revolutionens destruktiva sida, som i dag har börjat räkna dess offer, det är elitfeminismens svek mot dessa kvinnor.

Elitfeministerna räknar inte med att det finns en stor variation av kvinnliga röster som representerar både ras, klass och kultur men som ofta ignoreras av den officiella feminismen. Det är anmärkningsvärt, därför att det finns så mycket gemensamt mitt i mångfalden. Det gemensamma, kommer huvudsakligen från erfarenheten av moderskap. Kvinnors problem är snarare förknippat med barn i mycket större utsträckning än problem med män. Moderskapet förändrar i grunden kvinnors känsla för vilka de är.

Elitfeminismen ger inga lösningar på den historiskt exempellösa situation, där de flesta mammor till småbarn arbetar utanför hemmet och andelen ensamstående mammor ökar. Den nya "arbetarkvinnan", skapades inte av feminismen, utan den uppkom genom en ekonomisk revolution. Ökningen av den globala ekonomin har gjort det svårt för de flesta familjer att klara sig utan två löntagare. De "stora vinnarna" är ett litet antal av de unga kvinnor som gör karriär i näringslivet, gärna i de yrken som den officiella feministismen helst talar om.

Problemet med den officiella feminismen, är att den fokuserar mer på vad den "feministiska eliten" anser att kvinnor bör göra, snarare än vad de flesta kvinnor faktiskt vill göra. Vad som framför allt saknas i den organiserade feminismen är stödet för kvinnor som vill prioritera, åtminstone tillfälligt, ett familjeliv. När moderskap blir till en parentes, kommer också barnen att degraderas till en parantes. Enligt nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden står den verkliga kampen inte mellan kvinnor och män, utan mellan barn och arbete. De verkliga förlorarna i dessa konflikter är inte kvinnorna, utan barnen.

I ett avseende är barn och moderskap viktiga frågor för många kvinnor. Men den främsta invändningen mot den organiserade feminismen är dess likgiltighet till moderskap och familjeliv. Det är gott att det finns barnbidrag, delad föräldraledighet och daghem men ingen av dessa åtgärder kan bota det centrala problem som unga mödrar upplever. Faktum är att ingen vet hur man kombinerar möjligheterna för kvinnor, ekonomisk stabilitet för familjer och barnens behov.
Och det är just där skon klämmer. Det som brukar saknas i elitfeminismens analys är normalkvinnans tragiska känsla att försöka pussla ihop livet. Kvinnor vill både äta upp kakan och ha den kvar: en framgångsrik karriär och ett lyckligt äktenskap, lika lön för lika arbete och generösa villkor som gör det möjligt att ta hand om barnen, frihet från sexuella trakasserier och diskriminering. Men den tragiska verkligheten är att kvinnor inte få allt. Det finns kostnader och begränsningar att räkna med. Således, är det här den realistiska bilden av kvinnans situation, men den är inte populär bland elitfeministerna eller hos de blåögda optimisterna.

När allt kommer omkring, kallar sig de allra flesta kvinnor inte för feminister och unga kvinnor är ännu mer alienerade från etiketten än de äldre. De flesta kvinnor har förkastat den speciella typ av feminism som dök upp på 1970-talet, en feminism som särskiljde sig genom sin negativa inställning till familjeliv, sin lojalitet för homosexuellas rättigheter och fria aborter, och den förbryllande kombinationen av sexuell ilska och sexuell aggressivitet.

Feministisk retorik har också blivit en täckmantel för olika särintressen. Ledande bland dessa är den internationella befolkningskontrollen, som har gjort abort till en fullt utvecklad kvinnlig rättighet i många länder. Viktigast är kanske de kvinnor som är mest försummade av den feministiska rörelsen. De kvinnor som är upptagna med att köra från hemmet till jobbet och tillbaka igen. Elitfeminismen tycks leva på strålarna från en död stjärna som tändes för 40 år sen men som aldrig har lyckats lysa hopp hos majoriteten av världens kvinnor.

Om feminismen skall vara livduglig måste den uppmärksamma de verkliga behoven och önskemålen hos ett stort antal kvinnor. Att brottas med harmonisering av familjeliv och arbete, där obalans åt båda håll måste ses som riskabelt. Att se kvinnor och män som partners snarare än som motståndare. Att inkludera snarare än att polarisera. Att vara vidsynt, snarare än dogmatisk. Att erkänna att män, kvinnor och barn, privilegierade och fattiga är oupplösligt sammanflätade i varandra.

Men om feminismen skulle ta till sig allt detta, kan den då längre kallas för feminism? Eller har den blivit en del av en universell lära om jämlikhet mellan män och kvinnor? En lära som talar om ekonomisk och kulturell jämlikhet mellan och inom alla länder. En lära som inkluderar alla människor oavsett kön, ras och socialgrupp. Feminismens överlevnad är helt enkelt att uppgå i någonting annat.

Naturligtvis kommer inte elitfeminsmen inte att försvinna över en natt. De har trots allt byggt upp sin karriär och sitt personliga anseende kring en falsk lära. Men när vanliga människor efterhand upptäcker att det enda som elitfeministerna kan erbjuda är en illussion, kommer även denna ism, att slockna och förvandlas till en död stjärna.

Lästips:

"Elise Claeson, mamma@home: det moderlösa samhället (2006)"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9151845822