En studie av p-pillrens bidrag till inflammatorisk tarmsjukdom, som nyligen publicerades i American Journal of Gastroenterology, fann att kvinnor som använder orala p-piller löper en och en halv gånger högre risk att utveckla Crohns sjukdom (CD) och ulcerös colit (UC), än kvinnor som aldrig har använt orala p-piller.
Forskningen som bedrevs av läkare vid Gastroenterology Unit of St Marys Hospital, Imperial College, och Institutionen för kirurgi i St Marks Hospital i London, rapporterade att 75815 patienter deltog i studien av UC och CD mellan 1983 och 2007.
Av dessa kvinnor, använde 36797 orala p-piller medan 39018 inte använde orala p-piller alls. I rapporten anges att den relativa risken för Crohns sjukdom ökade med långvarig exponering av orala p-piller. Det totala medelvärdet för ökad risk var 1 1/2 gånger den relativa risken att utveckla CD, men för de kvinnor som aldrig tidigare använt orala p-piller ökade risken med nästan 3,5 gånger.
Studien visade också att riskerna med exponeringen av orala p-piller, återgår till samma nivåer som hos den icke-exponerade befolkningen, en tid efter att man har slutat att använda orala p-piller.
Justeringen av resultaten för rökare utgjorde en viktig aspekt i analysen, eftersom det konstaterades att rökare är mer benägna att använda orala p-piller. Justeringen för rökning ökade den relativa risken för CD men minskade risken för UC.
Utredningen föreslog också att minskningen av östrogen och progesteron i de orala p-pillren under de senaste två årtiondena, inte har minskat den relativa risken för inflammatorisk tarmsjukdom hos kvinnor som använder orala p-piller.
En sammanfattning av undersökningen finns här:
http://www.nature.com/ajg/journal/v103/n9/abs/ajg2008475a.html
Läs relaterade artiklar om riskerna med p-piller:
Birth Control Pill May Cause Prostate Cancer and Bladder Disease in Mothers Children http://www.lifesitenews.com/ldn/2005/may/05050411.html
Birth Control Pill Raises Heart Attack Risk 100%http://www.lifesitenews.com/ldn/2005/jul/05071207.html
Massive Study Finds the Pill Significantly Increases Cancer Risk if Used more than Eight Years http://www.lifesitenews.com/ldn/2007/sep/07091306.html
Birth Control Pill Linked to Hardening of the Arteries http://www.lifesitenews.com/ldn/2008/apr/08040807.html
tisdag 17 mars 2009
torsdag 12 mars 2009
Europa - den förlorade sonen
Europeiska unionen är en "gemensam marknad" men man saknar en gemensam filosofi. Det finns anledning till mer förvirring än glädje hos den europeiska allmänheten. Elitens sekulariserade superstat lämnar européerna förvirrade och Europas sekulära experimentet har misslyckats vilket får ett ökande antal européer att inse just detta.
Genom att politikerna vill skiljas från sitt kristna fadershus, har det sekulära Europa uppträtt som den förlorade sonen i Lukasevangeliet, "han som slösade bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar." (Luk 15:11-32). Europa står inför en andlig hungersnöd, som tar formen av en kronisk kulturell förvirring och en ökande demografisk kris. Liksom hungersnöden som väckte den förlorade sonen tillbaka till verkligheten, så kan en social implosion kanske hjälpa européerna tillbaka till sina sinnen.
Varför, ska vi fråga oss själva, ska vi låta vår kultur dö under sekularismen, när innehållet i Europas kristna arv skulle kunna föra oss tillbaka till en god hälsa? Avsikten med den Europeiska unionen var att bygga vidare på detta arv, inte att ersätta den med sekularism.
"Antingen kommer Europa att återgå till sina kristna rötter, eller så kommer Europa att gå under", skrev Hilaire Belloc. Påven Benedict XVI talar om EU:s kris i liknande termer: EU har tagit in på "en väg som kan leda till att det försvinner ur historien", varnade han i ett tal i Rom inför Europeiska kardinaler, biskopar och politiker. Även om EU har utfärdat en enfaldig deklaration om EU som en idé, med vaga hopp om frihet och förståelse, så riktade påven uppmärksamheten mot "en farlig individualism", som gör alla sådana diskussioner meningslösa.
"Är det inte en anledning till förvåning att dagens Europa strävar efter att etablera sig som en värdegemenskap, men allt oftare verkar ifrågasätta idén om universella och absoluta värden?" sa han. Europa, sa Påven, går mot en "märklig form av avfall från kristendomen, vilket inte bara innebär ett förnekande av Gud utan ett förnekande av sitt egna ärorika förflutna och tradition. Detta "frivilliga avfall", förklarar EU:s oförmåga att skapa en identitet och bidrar till att man nu utmanas nu av dödliga ideologier. Som påven påpekar befinner sig värden i en tid av omvälvningar, men Europa kan inte undgå dessa grundläggande frågor.
Antingen väljer Europa att återta dess historiska kulturella identitet eller så kommer Europa att få en ny identitet av sina fiender. "Europa verkar behöva en blodtransfusion, men det skulle förstöra hennes egen identitet", skrev han. Och påven drar en parallell till "Romarrikets nedgång: det fortsatte att fungera som en enorm historisk ram, men dess egna existentiella vigör var död, och det befolkades av dem som faktiskt ville förstöra det." Om vanliga européer inte kan förstå "idén om Europa." Om de inte vet vad vilka "värden" som den Europeiska unionen vilar på, är det för att de har skalat bort den kristna grunden.
Den europeiska elitens moderna rationalism, skiljer sig från kontinentens kristna rötter, men det har visat vara irrationella och dess omtalade pragmatism har visat sig vara opraktiskt. Enligt detta tänkande, har det allmänna bästa oundvikligen kommit att bli, som påven uttrycker det, "en delad sjuka". "Ett samhälle som konstruerar sig själv utan respekt för människans värdighet, och glömmer att varje människa är skapad i Guds avbild, upphör till slut att existera", sade påven i ett tal i Rom. Och han fortsatte: "Det verkar allt mer nödvändigt att Europa måste skydda sig mot denna pragmatiska inställning, som systematiskt kompromissar om grundläggande mänskliga värden, som accepterar det mindre onda som något oundvikligt. En pragmatism, som presenteras som balanserad och realistisk, men som inte är så djupgående, för att den förnekar den dimensionen av värderingar och idéer som är inneboende i den mänskliga naturen."
Påven Johannes Paulus II ställde en gång en fråga till Frankrike: "äldsta dotter av kyrkan, vad har du gjort med ditt dop?" Och påven Benedictus XVI ger i dag en uppmaning till hela Europa: "Om Europa inte vitaliserar de traditioner som man har fått ärva och förvalta, kommer hon att dansa på sin egen grav."
Påvens kritik mot grundar sig i huvudsak på att EU får några år sen avslog Vatikanens önskemål om att skriva in "Gud och europas kristna rötter" i konstutionen. Vatikanen önskade sig en liknande konstution som man har i USA. Den amerikanska kontutionen är ett föredöme eftersom den införlivar och välkommnar religionen i sammhällsdialogen utan att stöta bort den som en subkultur.
Deras konstution bygger i huvudsak på en "positiv sekularism" som vi europeer har mycket att lära av när det gäller tolerans och respekt. Europas destruktiva nutidshistoria visar med en förskräckande tydlighet hur illa det kan gå om man grundar politiken på en "negativ sekularism". Att utesluta religionen ur det offentliga samtalet har kostat oss två världskrig och två ateistiska tyrranier. Det måste bli en historiens varning för alla förnuftiga personer. Vi ser redan en tilltagande kristofobi och intollerans i Europa och inte minst i Sverige.
Lästips:
The Cube And the Cathedral: Europe, America, And Politics Without God av George Weigel
Genom att politikerna vill skiljas från sitt kristna fadershus, har det sekulära Europa uppträtt som den förlorade sonen i Lukasevangeliet, "han som slösade bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar." (Luk 15:11-32). Europa står inför en andlig hungersnöd, som tar formen av en kronisk kulturell förvirring och en ökande demografisk kris. Liksom hungersnöden som väckte den förlorade sonen tillbaka till verkligheten, så kan en social implosion kanske hjälpa européerna tillbaka till sina sinnen.
Varför, ska vi fråga oss själva, ska vi låta vår kultur dö under sekularismen, när innehållet i Europas kristna arv skulle kunna föra oss tillbaka till en god hälsa? Avsikten med den Europeiska unionen var att bygga vidare på detta arv, inte att ersätta den med sekularism.
"Antingen kommer Europa att återgå till sina kristna rötter, eller så kommer Europa att gå under", skrev Hilaire Belloc. Påven Benedict XVI talar om EU:s kris i liknande termer: EU har tagit in på "en väg som kan leda till att det försvinner ur historien", varnade han i ett tal i Rom inför Europeiska kardinaler, biskopar och politiker. Även om EU har utfärdat en enfaldig deklaration om EU som en idé, med vaga hopp om frihet och förståelse, så riktade påven uppmärksamheten mot "en farlig individualism", som gör alla sådana diskussioner meningslösa.
"Är det inte en anledning till förvåning att dagens Europa strävar efter att etablera sig som en värdegemenskap, men allt oftare verkar ifrågasätta idén om universella och absoluta värden?" sa han. Europa, sa Påven, går mot en "märklig form av avfall från kristendomen, vilket inte bara innebär ett förnekande av Gud utan ett förnekande av sitt egna ärorika förflutna och tradition. Detta "frivilliga avfall", förklarar EU:s oförmåga att skapa en identitet och bidrar till att man nu utmanas nu av dödliga ideologier. Som påven påpekar befinner sig värden i en tid av omvälvningar, men Europa kan inte undgå dessa grundläggande frågor.
Antingen väljer Europa att återta dess historiska kulturella identitet eller så kommer Europa att få en ny identitet av sina fiender. "Europa verkar behöva en blodtransfusion, men det skulle förstöra hennes egen identitet", skrev han. Och påven drar en parallell till "Romarrikets nedgång: det fortsatte att fungera som en enorm historisk ram, men dess egna existentiella vigör var död, och det befolkades av dem som faktiskt ville förstöra det." Om vanliga européer inte kan förstå "idén om Europa." Om de inte vet vad vilka "värden" som den Europeiska unionen vilar på, är det för att de har skalat bort den kristna grunden.
Den europeiska elitens moderna rationalism, skiljer sig från kontinentens kristna rötter, men det har visat vara irrationella och dess omtalade pragmatism har visat sig vara opraktiskt. Enligt detta tänkande, har det allmänna bästa oundvikligen kommit att bli, som påven uttrycker det, "en delad sjuka". "Ett samhälle som konstruerar sig själv utan respekt för människans värdighet, och glömmer att varje människa är skapad i Guds avbild, upphör till slut att existera", sade påven i ett tal i Rom. Och han fortsatte: "Det verkar allt mer nödvändigt att Europa måste skydda sig mot denna pragmatiska inställning, som systematiskt kompromissar om grundläggande mänskliga värden, som accepterar det mindre onda som något oundvikligt. En pragmatism, som presenteras som balanserad och realistisk, men som inte är så djupgående, för att den förnekar den dimensionen av värderingar och idéer som är inneboende i den mänskliga naturen."
Påven Johannes Paulus II ställde en gång en fråga till Frankrike: "äldsta dotter av kyrkan, vad har du gjort med ditt dop?" Och påven Benedictus XVI ger i dag en uppmaning till hela Europa: "Om Europa inte vitaliserar de traditioner som man har fått ärva och förvalta, kommer hon att dansa på sin egen grav."
Påvens kritik mot grundar sig i huvudsak på att EU får några år sen avslog Vatikanens önskemål om att skriva in "Gud och europas kristna rötter" i konstutionen. Vatikanen önskade sig en liknande konstution som man har i USA. Den amerikanska kontutionen är ett föredöme eftersom den införlivar och välkommnar religionen i sammhällsdialogen utan att stöta bort den som en subkultur.
Deras konstution bygger i huvudsak på en "positiv sekularism" som vi europeer har mycket att lära av när det gäller tolerans och respekt. Europas destruktiva nutidshistoria visar med en förskräckande tydlighet hur illa det kan gå om man grundar politiken på en "negativ sekularism". Att utesluta religionen ur det offentliga samtalet har kostat oss två världskrig och två ateistiska tyrranier. Det måste bli en historiens varning för alla förnuftiga personer. Vi ser redan en tilltagande kristofobi och intollerans i Europa och inte minst i Sverige.
Lästips:
The Cube And the Cathedral: Europe, America, And Politics Without God av George Weigel
Vill svenska folket leva i en dödskultur?
Debbatten om dödshjälp tog ny fart när läkaren på Astrid Lindgrens sjukhus häktades för mord eller dråp. Framförallt har media drivit på för en lagändring i livets slutskede men sanningen är att det inte finns något sådant som "rätten att dö." En rättighet är alltid en moralisk begäran, och vi har inga anspråk på döden, däremot gör döden anspråk på oss. Vissa människor ser "rätten att dö" som en parallell till rätten till liv, men detta är baserat på ett felaktigt resonemang.
Rätten till liv är baserat på att livet är en gåva som vi inte får förstöra eller ignorera, medan "rätten att dö" bygger på tanken att livet är ett ting som vi kan förbruka och göra som vi vill med när den inte längre uppfyller våra önskningar. Representanter för dödskulturen talar gärna om, "Min kropp, mitt liv, mina val" med samma logik som abortförespråkarna använder ordet valfrihet för gravida kvinnor. I båda fallen säljs döden som en produkt och försäljarna måste framställa det som bättre än andra alternativ. Uppgiften för livets kultur är att slita av slöjan av dessa våldshandlingar. Om vi vill ändra på hur vårt samhälle behandlar de svaga och utsatta, måste vi börja med att förändra vårt sätt att tala om dem.
I princip finns det tre huvudströmningar i debatten om assiterade självmord och dödshjälp. Dessa tre är: en optimistisk syn, en pessimistisk syn, och en realistisk syn.
Den optimistiska synen argumenterar för assisterade självmord och eutanasi med argumenten att personer med funktionshinder eller svåra sjukdomar har blivit så allvarligt skadade att livet inte längre uppfyller någon glädje och att de ska kunna avsluta sitt liv så smärtfritt och med så mycket värdighet som möjligt. De påpekar att assisterade självmord är lagligt i några länder och vissa människor förmår inte att rent fysiskt utföra sina självständiga val på grund av funktionshinder. Därför anser de att samhället bör hjälpa dessa människor att dö efter att de har gjort ett fritt och informerat val. De menar att detta skulle öka deras kontroll över sina kroppar och sina egna liv. De föreslår att eutanasi och assisterade självmord kan ha andra fördelar för människor som väljer att förbli vid liv, eftersom resurser som slösasktigt håller människor vid liv mot sin vilja skulle kunna omfördelas till människor som skulle kunna dra nytta av dem. De anser att de som oroar sig för riskerna med dödshjälp är paranoida eller religiöst eller filosofiskt stolliga eftersom inga människor skulle dö utan att göra ett fritt val.
Den pessimistiska synen är kritisk till assisterade självmord och dödshjälp och anser att de som tycker att dessa metoder skulle vara till nytta är naiva och överoptimistiska. De anser att eutanasi och assisterade självmord bara är ett annat än sätt att eliminera människor med funktionshinder. De fruktar att om samhället bistår människor att göra fria och medvetna val att dö, så kommer många med funktionshinder att få ärva dessa val. De pekar på fasorna i nazismens eutanasiprogram, vilket ledde till en slakt av 250 000 personer med funktionshinder, flera år före den stora förintelsen. Man hänvisar också till de missförhållanden som finns i det nederländska systemet som ett bevis för att en lag som tillåter att människor med funktionshinder blir dödade, kommer att bli en lag som resulterar, åtminstone till viss del, i en andra förintelse. De varnar för att personer med funktionshinder eller sjukdomar kan tvingas till självmord av ett obegränsat antal orsaker, t.ex. som ett resultat av nedskärningar i vården.
Den realistiska synen på assisterade självmord och eutanasi är att vissa människors dödsfall blir mindre smärtsam eller obehaglig, men man varnar för att dessa metoder också kan öppna upp dörren för missbruk. Enkla fall, där det finns en klar fördel av att dö, är undantag snarare än regel. Självmord kan inte enkelt delas in i rationella och irrationella självmord för personer med funktionshinder eller för någon annan person heller för den delen. Även om det är osannolikt att de fruktansvärda händelserna i den tyska eutanasiprogrammet kommer att upprepas, är det viktigt att ta lärdom från det. Genom att inte ignorera den enorma potential för missbruk en sådan lag kan innebära. Information från den nederländska programmet ger tydliga exempel på missbruk, och det finns också stora gråzoner av osäkerhet. Om en lag inte kan utformas som väsentligt uppfyller de farhågor om missbruk, då är det mycket bättre för samhället att acceptera den rådande situationen, än att riskera det grundläggande skyddet för personer liv och hälsa.
Problem med assisterade självmord och eutanasi:
1. Medan förespråkarna för assisterade självmord och eutanasi argumenterar för att det skulle ge människor en ökad självständighet och personlig kontroll, så skulle alla personer med allvarliga sjukdomar och funktionshinder automatiskt omfattas av dessa beslut. Som ett resultat, skulle många fler människor vara berättigade till dödshjälp utan någon uttrycklig begäran, än de som självmant har begärt assisterade självmord. Det är ett aktuellt problem i de länder som tillåter assisterade självmord och eutanasi.
2. Det är inte rationellt att införa assisterade självmord och eutanasi, eftersom många patienter med allvarliga sjukdomar är dåligt informerade om sina villkor och prognoser. Utan denna information kan de inte förvänta sig att fatta välgrundade beslut om självmord eller dödshjälp. Ofta ges människor otydliga eller vilseledande uppgifter om sin prognos samt hur länge de förväntas att leva, eftersom vårdgivarna helt enkelt inte vet eller har fel i sina prognoser. Läkare som har granskat riktigheten av medicinska prognoser vet sällan vem som kommer att dö eller när de kommer att dö. Den enda gången som läkare kan förutse när döden ska inträffa med någon grad av säkerhet är när döden är så nära att dödshjälp skulle göra en lite skillnad.
3. Personer med sjukdomar och funktionshinder skulle påverkas och tvingas avsluta sina liv genom trycket från omgivningen. Forskning visar att informationen till patienterna och deras familjer ofta är manipulerade beslut i avgörande frågor. I vissa fall, kan några välja självmord eftersom det råder brist på lämpligt boende eller att man inte vill vara andra till last men inte på grund av patientens fysiska förutsättningar.
4. Personer med sjukdomar och funktionshinder sägs kunna fatta egna beslut om självmord men man anser att de är fysiskt oförmögna att genomföra dessa beslut. Faktum är att mycket få människor har så allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som omöjliggör dem att begå självmord. Den stora majoriteten av människor med sjukdomar eller handikapp är fullständigt kapabla att begå självmord med samma medel som andra individer. Många av dem, vars fysiska kondition skulle göra det omöjligt för dem att begå självmord utan hjälp, är också oförmögna att fatta beslut för sig själva (t.ex. patienter i koma). Vissa personer som lider av en neurologisk sjukdom eller allvarliga ryggmärgsskador kan vara fysiskt oförmögna att hålla i en pistol eller att dränka sig själva, men även dessa personer har rätt att vägra behandling enligt nuvarande lagstiftning.
5. Tillgången till assisterade självmord och eutanasi skulle bli omfattande. Även om självmord inte är olagligt i Sverige, så har regeringen medvetet kontrollerat farliga läkemedel och produkter som kan användas för självmord i ett försök att motverka det. Obehag med de medel som finns, fungerar som en avskräckande effekt för självmord för alla medborgare. Att tillhandahålla dödliga läkemedel, medicinsk expertis och personlig assistans till en del av befolkningen, men samtidigt neka det till en annan del av befolkningen, går utöver syftet med lika tillgång och ger ett intryck av åtskillnad och uppmuntran till självmord.
6. Genom att blanda in vårdpersonalen skulle deras arbete inte vara likvärdiga i den juridiska processen. Det finns ingen anledning att tro att vårpersonalens utbildning eller erfarenhet förbereder dem till att utöva makt över liv och död på ett klokare sätt än någon annan grupp. Medverkan av ett stort antal läkare vid urvalet för gaskamrarna under förintelsen ger en dyster påminnelse om att vårdkompetens i sig inte är någon garanti för att en läkare kommer att agera moraliskt och att skydda liv. Det faktum att ett stort antal nederländska läkare fortsätter att förfalska dödsattester, trotsa rättssäkerhetsgarantier och gå utöver gränserna för legaliserade dödshjälp, samt att de är engagerande i en större och bredare krets av dödsbeslutsfattandet praxis, tyder på att systemet är svagt och kan missbrukas.
7. Det finns ingen anledning att misstänka att en sådan verksamhet skulle baseras på en human syn på personer med funktionshinder och allvarliga sjukdomar. Studier av våld mot personer med funktionshinder visar att de är vanliga mål för våld och brott men det uppfattas som mindre allvarliga än liknande brott mot andra medborgare. De negativa och ambivalenta attityderna mot människor med funktionshinder tyder på att deras liv är mindre värda, vilket är själva är grunden till problemet i debatten. Tron att sjukdom och funktionshinder är giltiga och rationella skäl för självmord och eutanasi, återspeglar samhällets förakt och fördomsfulla attityder mot funktionshindrade. Samhället riskerar att legitimera dessa åsikter genom en positiv diskriminering (dvs att möjliggöra död endast för personer med sjukdomar och funktionshinder), vilket bara kommer att stärka fördomarna.
8. Det finns en stor potential för missbruk. Ofta finns det en inneboende intressekonflikt mellan rollen som behandlande läkare och rollen som läkaren som beslutar att döda. Vårdinrättningar, familjer och patienter är ofta i konflikt. Exempelvis har kostnadskontroller ofta inlett diskussioner om eutanasi. Sjukhus och andra institutioner kan vara predisponerade för att uppmuntra läkare till samtycke med vissa patienter som baseras på kostnads- och kontrollåtgärder. Om patientens dödsfall frigör resurser och sparar pengar är döden i själva verket en tragedi men inte en barmhärtighetshandling.
9. Det skulle vara svårt att skilja på mord på människor med sjukdomar och funktionshinder från självmord. Skillnaden mellan mord och assisterade självmord beror på avsikter och andra subtila faktorer som är svåra att bevisa absolut. När detta kombineras med en god tillgänglighet till assisterade självmord för personer med sjukdomar eller funktionshinder, innebär det att dessa personer inte skulle omfattas av samma skyddsvärde som andra medborgare, vilket är ett grundläggande brott mot de mänskliga rättigheterna.
10. En särskild lagstiftning för att definiera de som är lämpliga och olämpliga för dödshjälp, är tvetydig och riskerar att användas olämpligt. Nuvarande rättspraxis förbjuder läkaren tydligt från varje form av rådgivning och bistånd till självmord och eutanasi. Förbuden är ganska tydliga, men ändå kan de inte eliminerat svåra beslut. Att skapa rättsliga och etiska undantag kommer bara att öka tvetydigheten och öka motiven för andra olagliga och oetiska undantag.
11. Sjukdom eller funktionshinder är i sig inte ett rationellt skäl till att välja självmord eller eutanasi. Om vi anser att vi bör hindra de flesta människor från att begå självmord men samtidigt uppmuntrar och bistår till självmord och eutanasi för vissa individer, så speglar det våra egna fördomsfulla åsikter om sjukdom och funktionshinder. Till exempel, en person som dömts för mordet på ett barn kan hotas till livet i ett fängelse och han måste leva med en social skam för resten av sitt liv. Sådana enskilda fall med dålig livskvalitet kan uttrycka en önskan om att begå självmord. Men samhället stöder inte självmord för dömda brottslingar och man tar en aktiv roll i att förebygga självmord i fängelser. Intagna berövas alltid bälten och skosnören för att förhindra hängning. Varför skulle vi betrakta en fånges självmord som en irrationell handling och med alla medel försöka förhindra det, samtidigt som vi betraktar assisterade självmord eller dödshjälp som rationellt?
Slutsats:
Ofrivillig dödshjälp och dödshjälp med samtycke, är i grunden en oacceptabel praxis. Eftersom de inte skulle stå under kontroll av den person som dödas, det kan inte försvaras med ökad autonomi eller personliga val för individen. Det skulle vara omöjligt att genomföra på ett humant sätt som säkerställer att det är av genuin barmhärtighet för de personer vars liv är mest berörda. Kort sagt, det finns en enorm potential för missbruk. Det märks inte minst i nuvarande abortlag som missbrukas som ett preventivmedel eller som ett back-up-system. Informationen att ferilitet är farligare och mer betungande än abort talar sitt tydliga språk.
Assisterade självmord eller frivilligt dödshjälp skulle öka beslutsfattandet och kontrollen över den egna personen för ett litet antal individer. De flesta människor med funktionshinder som har möjlighet att göra egna val har även möjlighet att ta sitt liv, trots att det i allmänhet är mycket sällsynt. Samhället ska i allmänhet försöka att motverka och förebygga självmord för alla medborgare, man bör reagera på samma sätt när personer med funktionshinder överväger självmord.
Antalet personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar som skulle ta ett frivilligt beslut att avsluta sina liv skulle vara mycket liten. För att utvidga denna frihet för ett litet antal människor, skulle många fler patienter sätta sina liv på spel. Baserat på erfarenheter av de nederländska och nazistiska dödshjälpsprogrammen, är det troligt att dörren kommer att öppnas för många fler ofrivilliga dödsfall än frivilliga självmord. Att så många människor befinner sig i riskzonen bara för att sjukvården eventuellt kan dra nytta av ett mycket mindre antal personer är oacceptabelt. Självmord och eutanasi för personer med sjukdomar eller handikapp är inte en rationellare handling än för andra medborgare. Förespråkarna anser att självmord är rationellt för människor med sjukdomar eller funktionshinder men irrationellt för andra medborgare, men detta är baserat på en dehumaniserad människosyn.
Sverige utför 35000-37000 aborter årligen, vilket är högst i Europa, och minst 2000 människor tar sitt eget liv (plus ett stort mörkertal), samtidigt som den anti-natala attityden får återväxten av nya generationer att krympa dramatiskt. Faktum är att Sverige redan lever upp till kriterierna för en dödskultur. Om vi ändrar på lagen det allra minsta så öppnar dammluckorna som i förlängningen kommer att kräva av de sjuka med "Plikten att dö".
Se videon "Euthanasia Blues" och fler liknande videoklipp på You Tube
Rätten till liv är baserat på att livet är en gåva som vi inte får förstöra eller ignorera, medan "rätten att dö" bygger på tanken att livet är ett ting som vi kan förbruka och göra som vi vill med när den inte längre uppfyller våra önskningar. Representanter för dödskulturen talar gärna om, "Min kropp, mitt liv, mina val" med samma logik som abortförespråkarna använder ordet valfrihet för gravida kvinnor. I båda fallen säljs döden som en produkt och försäljarna måste framställa det som bättre än andra alternativ. Uppgiften för livets kultur är att slita av slöjan av dessa våldshandlingar. Om vi vill ändra på hur vårt samhälle behandlar de svaga och utsatta, måste vi börja med att förändra vårt sätt att tala om dem.
I princip finns det tre huvudströmningar i debatten om assiterade självmord och dödshjälp. Dessa tre är: en optimistisk syn, en pessimistisk syn, och en realistisk syn.
Den optimistiska synen argumenterar för assisterade självmord och eutanasi med argumenten att personer med funktionshinder eller svåra sjukdomar har blivit så allvarligt skadade att livet inte längre uppfyller någon glädje och att de ska kunna avsluta sitt liv så smärtfritt och med så mycket värdighet som möjligt. De påpekar att assisterade självmord är lagligt i några länder och vissa människor förmår inte att rent fysiskt utföra sina självständiga val på grund av funktionshinder. Därför anser de att samhället bör hjälpa dessa människor att dö efter att de har gjort ett fritt och informerat val. De menar att detta skulle öka deras kontroll över sina kroppar och sina egna liv. De föreslår att eutanasi och assisterade självmord kan ha andra fördelar för människor som väljer att förbli vid liv, eftersom resurser som slösasktigt håller människor vid liv mot sin vilja skulle kunna omfördelas till människor som skulle kunna dra nytta av dem. De anser att de som oroar sig för riskerna med dödshjälp är paranoida eller religiöst eller filosofiskt stolliga eftersom inga människor skulle dö utan att göra ett fritt val.
Den pessimistiska synen är kritisk till assisterade självmord och dödshjälp och anser att de som tycker att dessa metoder skulle vara till nytta är naiva och överoptimistiska. De anser att eutanasi och assisterade självmord bara är ett annat än sätt att eliminera människor med funktionshinder. De fruktar att om samhället bistår människor att göra fria och medvetna val att dö, så kommer många med funktionshinder att få ärva dessa val. De pekar på fasorna i nazismens eutanasiprogram, vilket ledde till en slakt av 250 000 personer med funktionshinder, flera år före den stora förintelsen. Man hänvisar också till de missförhållanden som finns i det nederländska systemet som ett bevis för att en lag som tillåter att människor med funktionshinder blir dödade, kommer att bli en lag som resulterar, åtminstone till viss del, i en andra förintelse. De varnar för att personer med funktionshinder eller sjukdomar kan tvingas till självmord av ett obegränsat antal orsaker, t.ex. som ett resultat av nedskärningar i vården.
Den realistiska synen på assisterade självmord och eutanasi är att vissa människors dödsfall blir mindre smärtsam eller obehaglig, men man varnar för att dessa metoder också kan öppna upp dörren för missbruk. Enkla fall, där det finns en klar fördel av att dö, är undantag snarare än regel. Självmord kan inte enkelt delas in i rationella och irrationella självmord för personer med funktionshinder eller för någon annan person heller för den delen. Även om det är osannolikt att de fruktansvärda händelserna i den tyska eutanasiprogrammet kommer att upprepas, är det viktigt att ta lärdom från det. Genom att inte ignorera den enorma potential för missbruk en sådan lag kan innebära. Information från den nederländska programmet ger tydliga exempel på missbruk, och det finns också stora gråzoner av osäkerhet. Om en lag inte kan utformas som väsentligt uppfyller de farhågor om missbruk, då är det mycket bättre för samhället att acceptera den rådande situationen, än att riskera det grundläggande skyddet för personer liv och hälsa.
Problem med assisterade självmord och eutanasi:
1. Medan förespråkarna för assisterade självmord och eutanasi argumenterar för att det skulle ge människor en ökad självständighet och personlig kontroll, så skulle alla personer med allvarliga sjukdomar och funktionshinder automatiskt omfattas av dessa beslut. Som ett resultat, skulle många fler människor vara berättigade till dödshjälp utan någon uttrycklig begäran, än de som självmant har begärt assisterade självmord. Det är ett aktuellt problem i de länder som tillåter assisterade självmord och eutanasi.
2. Det är inte rationellt att införa assisterade självmord och eutanasi, eftersom många patienter med allvarliga sjukdomar är dåligt informerade om sina villkor och prognoser. Utan denna information kan de inte förvänta sig att fatta välgrundade beslut om självmord eller dödshjälp. Ofta ges människor otydliga eller vilseledande uppgifter om sin prognos samt hur länge de förväntas att leva, eftersom vårdgivarna helt enkelt inte vet eller har fel i sina prognoser. Läkare som har granskat riktigheten av medicinska prognoser vet sällan vem som kommer att dö eller när de kommer att dö. Den enda gången som läkare kan förutse när döden ska inträffa med någon grad av säkerhet är när döden är så nära att dödshjälp skulle göra en lite skillnad.
3. Personer med sjukdomar och funktionshinder skulle påverkas och tvingas avsluta sina liv genom trycket från omgivningen. Forskning visar att informationen till patienterna och deras familjer ofta är manipulerade beslut i avgörande frågor. I vissa fall, kan några välja självmord eftersom det råder brist på lämpligt boende eller att man inte vill vara andra till last men inte på grund av patientens fysiska förutsättningar.
4. Personer med sjukdomar och funktionshinder sägs kunna fatta egna beslut om självmord men man anser att de är fysiskt oförmögna att genomföra dessa beslut. Faktum är att mycket få människor har så allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som omöjliggör dem att begå självmord. Den stora majoriteten av människor med sjukdomar eller handikapp är fullständigt kapabla att begå självmord med samma medel som andra individer. Många av dem, vars fysiska kondition skulle göra det omöjligt för dem att begå självmord utan hjälp, är också oförmögna att fatta beslut för sig själva (t.ex. patienter i koma). Vissa personer som lider av en neurologisk sjukdom eller allvarliga ryggmärgsskador kan vara fysiskt oförmögna att hålla i en pistol eller att dränka sig själva, men även dessa personer har rätt att vägra behandling enligt nuvarande lagstiftning.
5. Tillgången till assisterade självmord och eutanasi skulle bli omfattande. Även om självmord inte är olagligt i Sverige, så har regeringen medvetet kontrollerat farliga läkemedel och produkter som kan användas för självmord i ett försök att motverka det. Obehag med de medel som finns, fungerar som en avskräckande effekt för självmord för alla medborgare. Att tillhandahålla dödliga läkemedel, medicinsk expertis och personlig assistans till en del av befolkningen, men samtidigt neka det till en annan del av befolkningen, går utöver syftet med lika tillgång och ger ett intryck av åtskillnad och uppmuntran till självmord.
6. Genom att blanda in vårdpersonalen skulle deras arbete inte vara likvärdiga i den juridiska processen. Det finns ingen anledning att tro att vårpersonalens utbildning eller erfarenhet förbereder dem till att utöva makt över liv och död på ett klokare sätt än någon annan grupp. Medverkan av ett stort antal läkare vid urvalet för gaskamrarna under förintelsen ger en dyster påminnelse om att vårdkompetens i sig inte är någon garanti för att en läkare kommer att agera moraliskt och att skydda liv. Det faktum att ett stort antal nederländska läkare fortsätter att förfalska dödsattester, trotsa rättssäkerhetsgarantier och gå utöver gränserna för legaliserade dödshjälp, samt att de är engagerande i en större och bredare krets av dödsbeslutsfattandet praxis, tyder på att systemet är svagt och kan missbrukas.
7. Det finns ingen anledning att misstänka att en sådan verksamhet skulle baseras på en human syn på personer med funktionshinder och allvarliga sjukdomar. Studier av våld mot personer med funktionshinder visar att de är vanliga mål för våld och brott men det uppfattas som mindre allvarliga än liknande brott mot andra medborgare. De negativa och ambivalenta attityderna mot människor med funktionshinder tyder på att deras liv är mindre värda, vilket är själva är grunden till problemet i debatten. Tron att sjukdom och funktionshinder är giltiga och rationella skäl för självmord och eutanasi, återspeglar samhällets förakt och fördomsfulla attityder mot funktionshindrade. Samhället riskerar att legitimera dessa åsikter genom en positiv diskriminering (dvs att möjliggöra död endast för personer med sjukdomar och funktionshinder), vilket bara kommer att stärka fördomarna.
8. Det finns en stor potential för missbruk. Ofta finns det en inneboende intressekonflikt mellan rollen som behandlande läkare och rollen som läkaren som beslutar att döda. Vårdinrättningar, familjer och patienter är ofta i konflikt. Exempelvis har kostnadskontroller ofta inlett diskussioner om eutanasi. Sjukhus och andra institutioner kan vara predisponerade för att uppmuntra läkare till samtycke med vissa patienter som baseras på kostnads- och kontrollåtgärder. Om patientens dödsfall frigör resurser och sparar pengar är döden i själva verket en tragedi men inte en barmhärtighetshandling.
9. Det skulle vara svårt att skilja på mord på människor med sjukdomar och funktionshinder från självmord. Skillnaden mellan mord och assisterade självmord beror på avsikter och andra subtila faktorer som är svåra att bevisa absolut. När detta kombineras med en god tillgänglighet till assisterade självmord för personer med sjukdomar eller funktionshinder, innebär det att dessa personer inte skulle omfattas av samma skyddsvärde som andra medborgare, vilket är ett grundläggande brott mot de mänskliga rättigheterna.
10. En särskild lagstiftning för att definiera de som är lämpliga och olämpliga för dödshjälp, är tvetydig och riskerar att användas olämpligt. Nuvarande rättspraxis förbjuder läkaren tydligt från varje form av rådgivning och bistånd till självmord och eutanasi. Förbuden är ganska tydliga, men ändå kan de inte eliminerat svåra beslut. Att skapa rättsliga och etiska undantag kommer bara att öka tvetydigheten och öka motiven för andra olagliga och oetiska undantag.
11. Sjukdom eller funktionshinder är i sig inte ett rationellt skäl till att välja självmord eller eutanasi. Om vi anser att vi bör hindra de flesta människor från att begå självmord men samtidigt uppmuntrar och bistår till självmord och eutanasi för vissa individer, så speglar det våra egna fördomsfulla åsikter om sjukdom och funktionshinder. Till exempel, en person som dömts för mordet på ett barn kan hotas till livet i ett fängelse och han måste leva med en social skam för resten av sitt liv. Sådana enskilda fall med dålig livskvalitet kan uttrycka en önskan om att begå självmord. Men samhället stöder inte självmord för dömda brottslingar och man tar en aktiv roll i att förebygga självmord i fängelser. Intagna berövas alltid bälten och skosnören för att förhindra hängning. Varför skulle vi betrakta en fånges självmord som en irrationell handling och med alla medel försöka förhindra det, samtidigt som vi betraktar assisterade självmord eller dödshjälp som rationellt?
Slutsats:
Ofrivillig dödshjälp och dödshjälp med samtycke, är i grunden en oacceptabel praxis. Eftersom de inte skulle stå under kontroll av den person som dödas, det kan inte försvaras med ökad autonomi eller personliga val för individen. Det skulle vara omöjligt att genomföra på ett humant sätt som säkerställer att det är av genuin barmhärtighet för de personer vars liv är mest berörda. Kort sagt, det finns en enorm potential för missbruk. Det märks inte minst i nuvarande abortlag som missbrukas som ett preventivmedel eller som ett back-up-system. Informationen att ferilitet är farligare och mer betungande än abort talar sitt tydliga språk.
Assisterade självmord eller frivilligt dödshjälp skulle öka beslutsfattandet och kontrollen över den egna personen för ett litet antal individer. De flesta människor med funktionshinder som har möjlighet att göra egna val har även möjlighet att ta sitt liv, trots att det i allmänhet är mycket sällsynt. Samhället ska i allmänhet försöka att motverka och förebygga självmord för alla medborgare, man bör reagera på samma sätt när personer med funktionshinder överväger självmord.
Antalet personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar som skulle ta ett frivilligt beslut att avsluta sina liv skulle vara mycket liten. För att utvidga denna frihet för ett litet antal människor, skulle många fler patienter sätta sina liv på spel. Baserat på erfarenheter av de nederländska och nazistiska dödshjälpsprogrammen, är det troligt att dörren kommer att öppnas för många fler ofrivilliga dödsfall än frivilliga självmord. Att så många människor befinner sig i riskzonen bara för att sjukvården eventuellt kan dra nytta av ett mycket mindre antal personer är oacceptabelt. Självmord och eutanasi för personer med sjukdomar eller handikapp är inte en rationellare handling än för andra medborgare. Förespråkarna anser att självmord är rationellt för människor med sjukdomar eller funktionshinder men irrationellt för andra medborgare, men detta är baserat på en dehumaniserad människosyn.
Sverige utför 35000-37000 aborter årligen, vilket är högst i Europa, och minst 2000 människor tar sitt eget liv (plus ett stort mörkertal), samtidigt som den anti-natala attityden får återväxten av nya generationer att krympa dramatiskt. Faktum är att Sverige redan lever upp till kriterierna för en dödskultur. Om vi ändrar på lagen det allra minsta så öppnar dammluckorna som i förlängningen kommer att kräva av de sjuka med "Plikten att dö".
Se videon "Euthanasia Blues" och fler liknande videoklipp på You Tube
Bekännelser av en ex-feminist
Lorraine V Murray var en radikal feminist som kämpade för uppfattningen att det inte finns något som maskulina och feminina karaktärer. Hon trodde att det hela handlade om enbart sociala konstuktioner i skillnaderna mellan manligt och kvinnligt beteende.
För att jämlikhet skulle råda mellan kvinnor och män, var man tvungen att justera relationen till barn i gunden. Till exempel att ta bort vissa "manliga" leksaker som, pistoler och äventyrsberättelser från små pojkar, och uppmuntra dem till att leka med dockor i stället. Samt att tona ner klänningarna för små flickor och klä dem i byxor istället. Idag ser Murray detta som fullkomligt vansinnigt.
Liksom många radikala feminister, trodde Murray att män är extremt våldsamma mot kvinnor och att de njuter av det. Men hennes egen erfarenhet av män var att det flesta hade mjuka själar, och att hennes egen far hade offrat mycket för att hon skulle få möjligheten forska. Men den feministiska agendan betonar att konflikten, olycka och misären är en del av varje kvinnas resa och de placerar hela skulden på männen. Murray skriver att den "fria kärleken" är avgörande för den feministiska dagordningen. Sex ses enbart som en fysisk handling som ger njutning. Det krävs ingen kärlek eller åtagande eller emotionella engagemang.
Radikala feminister nedvärderar äktenskapet och familjen generellt, de menar att det begränsar kvinnors frihet, därför ser de på sex utan engagemang som något positivt. Denna falska övertygelse började på 1960-talet, men är fortfarande tydlig i dag, särskilt på universitetsområden där många unga människor talar om att "ansluta sig" till någon, det vill säga att ha sex med främlingar. Preventivmedel är en annan viktig del av det sexuella pusslet eftersom preventivmedel är ett försök att bryta sambandet mellan könen, vilket är reproduktion. Många kvinnor i dag blir förvånade när de använder preventivmedel men ändå blir gravida, eftersom de tror att preventivmedel aldrig misslyckas. Tyvärr har abort blivit en back-up-metod för födelsekontroll. Varför föraktar feministerna den traditionella förståelsen av manlighet och kvinnlighet? Murray menar att det kanske bottnar i en djup avundsjuka.
Många feminister tycker att männen har ett bättre liv och ser dem som konspirerande för att hålla kvinnorna missnöjda. Feminister förnekar vad den genomsnittliga kvinnan på gatan intygar: Kvinnor gillar kvinnor! Kvinnor tycker om att sminka sig och se på romantiska filmer. Och de vet att är det nästan omöjligt för kvinnor att skilja mellan sexuell intimitet och kärlek där ett barn kan bli ett resultat av en sådan intimitet. Men de radikala feministerna vill förneka själva kärnan i den sanna kvinnligheten. Många kvinnor inser också att den manliga erfarenheten har sina egna bekymmer och lidanden. Många kvinnor som har gjort en "manlig" karriär och som har skjutit upp moderskapet tycker att det är alldeles för sent att skaffa barn.
Många kvinnor som sätter sina barn i dagvård saknar också de första åren med barnen. Vad är förhållandet mellan den akademiska världen och den radikala feminismen? Murray skriver att kvinnofrågor i den akademiska världen har blivit synonymt med en fast tro på associerade övertygelser. Om du går in i en bokhandel som vänder sig till kvinnor, kommer du att se avdelningar för lesbianism, transsexuella, hedendom och bisexualitet, vilka är de ämnen som ofta studeras i kvinnostudier.
Abort ses som en del av den radikala feministiska agenda, och den som ifrågasätter det blir till en fiende. Religiösa människor som påpekar att abort förstör ett mänskligt liv, är inte något som radikala feminister accepterar, eftersom de tror att kvinnors frihet bör vara helt fritt. Så de har en tendens att se den traditionella religionen som en monstruös patriarkal konspiration för att hålla kvinnorna missnöjda. Men den genomsnittliga kvinnan på gatan kan inte identifiera sig med den typiska feministiska agendan, eftersom det skiljer sig från verkligheten i det dagliga livet. Detta utforskars vackert i en bok av Elizabeth Fox-Genovese, "Feminism Is Not the Story of My Life".
Referenser:
"Confessions of an Ex-Feminist" (2008) Lorraine V. Murray
"Feminism Is Not the Story of My Life" (1996) Elisabeth Fox-Genovese
För att jämlikhet skulle råda mellan kvinnor och män, var man tvungen att justera relationen till barn i gunden. Till exempel att ta bort vissa "manliga" leksaker som, pistoler och äventyrsberättelser från små pojkar, och uppmuntra dem till att leka med dockor i stället. Samt att tona ner klänningarna för små flickor och klä dem i byxor istället. Idag ser Murray detta som fullkomligt vansinnigt.
Liksom många radikala feminister, trodde Murray att män är extremt våldsamma mot kvinnor och att de njuter av det. Men hennes egen erfarenhet av män var att det flesta hade mjuka själar, och att hennes egen far hade offrat mycket för att hon skulle få möjligheten forska. Men den feministiska agendan betonar att konflikten, olycka och misären är en del av varje kvinnas resa och de placerar hela skulden på männen. Murray skriver att den "fria kärleken" är avgörande för den feministiska dagordningen. Sex ses enbart som en fysisk handling som ger njutning. Det krävs ingen kärlek eller åtagande eller emotionella engagemang.
Radikala feminister nedvärderar äktenskapet och familjen generellt, de menar att det begränsar kvinnors frihet, därför ser de på sex utan engagemang som något positivt. Denna falska övertygelse började på 1960-talet, men är fortfarande tydlig i dag, särskilt på universitetsområden där många unga människor talar om att "ansluta sig" till någon, det vill säga att ha sex med främlingar. Preventivmedel är en annan viktig del av det sexuella pusslet eftersom preventivmedel är ett försök att bryta sambandet mellan könen, vilket är reproduktion. Många kvinnor i dag blir förvånade när de använder preventivmedel men ändå blir gravida, eftersom de tror att preventivmedel aldrig misslyckas. Tyvärr har abort blivit en back-up-metod för födelsekontroll. Varför föraktar feministerna den traditionella förståelsen av manlighet och kvinnlighet? Murray menar att det kanske bottnar i en djup avundsjuka.
Många feminister tycker att männen har ett bättre liv och ser dem som konspirerande för att hålla kvinnorna missnöjda. Feminister förnekar vad den genomsnittliga kvinnan på gatan intygar: Kvinnor gillar kvinnor! Kvinnor tycker om att sminka sig och se på romantiska filmer. Och de vet att är det nästan omöjligt för kvinnor att skilja mellan sexuell intimitet och kärlek där ett barn kan bli ett resultat av en sådan intimitet. Men de radikala feministerna vill förneka själva kärnan i den sanna kvinnligheten. Många kvinnor inser också att den manliga erfarenheten har sina egna bekymmer och lidanden. Många kvinnor som har gjort en "manlig" karriär och som har skjutit upp moderskapet tycker att det är alldeles för sent att skaffa barn.
Många kvinnor som sätter sina barn i dagvård saknar också de första åren med barnen. Vad är förhållandet mellan den akademiska världen och den radikala feminismen? Murray skriver att kvinnofrågor i den akademiska världen har blivit synonymt med en fast tro på associerade övertygelser. Om du går in i en bokhandel som vänder sig till kvinnor, kommer du att se avdelningar för lesbianism, transsexuella, hedendom och bisexualitet, vilka är de ämnen som ofta studeras i kvinnostudier.
Abort ses som en del av den radikala feministiska agenda, och den som ifrågasätter det blir till en fiende. Religiösa människor som påpekar att abort förstör ett mänskligt liv, är inte något som radikala feminister accepterar, eftersom de tror att kvinnors frihet bör vara helt fritt. Så de har en tendens att se den traditionella religionen som en monstruös patriarkal konspiration för att hålla kvinnorna missnöjda. Men den genomsnittliga kvinnan på gatan kan inte identifiera sig med den typiska feministiska agendan, eftersom det skiljer sig från verkligheten i det dagliga livet. Detta utforskars vackert i en bok av Elizabeth Fox-Genovese, "Feminism Is Not the Story of My Life".
Referenser:
"Confessions of an Ex-Feminist" (2008) Lorraine V. Murray
"Feminism Is Not the Story of My Life" (1996) Elisabeth Fox-Genovese
Minns ni feministerna?
Många kvinnor upplever den "officiella feminismen" som likgiltig inför deras vardagliga bekymmer. I synnerhet när det kommer till rörelsens negativa inställning till äktenskap, moderskap och familj, och dess intolerans mot oliktänkande, och angreppet mot männen, och osynliggörandet av de praktiska problem som kvinnor i allmänhet har, för att balansera arbete och familj från dag till dag.
Dagens kvinnor har svårt att lokalisera sig i ett traditionellt familjeliv. Kvinnor som är födda på nittiotalet värderar ökad självständighet och fler valmöjligheter. Även om många kvinnor arbetar för att det är nödvändigt, har det inte hindrat att arbetet har blivit en viktig del av deras sätt att tänka på vilka de är och vem de vill vara. Således, passar inte elitfeminismens polariserade bild in i det liv som de flesta kvinnor faktiskt lever.
Elitfeministerna har svårt att uppmärksamma kvinnor vars liv bestäms av arbete och familj, och kvinnor som håller fast vid äktenskap, men som likafullt insisterar på att deras döttrar ska kunna försörja sig själva (om deras äktenskap misslyckas eller aldrig inträffar). Att inte uppmärksamma kvinnor som lever i en uppdelning av samhället, i en tid då de och deras familjer behöver omgivande stödstrukturer mer än någonsin. Att inte uppmärksamma kvinnor vars utökade möjligheter till personlig frihet åtföljs av minskade utsikter för ett stabilt familjeliv. Att inte uppmärksamma de kvinnor som har svepts med den sexuella revolutionens destruktiva sida, som i dag har börjat räkna dess offer, det är elitfeminismens svek mot dessa kvinnor.
Elitfeministerna räknar inte med att det finns en stor variation av kvinnliga röster som representerar både ras, klass och kultur men som ofta ignoreras av den officiella feminismen. Det är anmärkningsvärt, därför att det finns så mycket gemensamt mitt i mångfalden. Det gemensamma, kommer huvudsakligen från erfarenheten av moderskap. Kvinnors problem är snarare förknippat med barn i mycket större utsträckning än problem med män. Moderskapet förändrar i grunden kvinnors känsla för vilka de är.
Elitfeminismen ger inga lösningar på den historiskt exempellösa situation, där de flesta mammor till småbarn arbetar utanför hemmet och andelen ensamstående mammor ökar. Den nya "arbetarkvinnan", skapades inte av feminismen, utan den uppkom genom en ekonomisk revolution. Ökningen av den globala ekonomin har gjort det svårt för de flesta familjer att klara sig utan två löntagare. De "stora vinnarna" är ett litet antal av de unga kvinnor som gör karriär i näringslivet, gärna i de yrken som den officiella feministismen helst talar om.
Problemet med den officiella feminismen, är att den fokuserar mer på vad den "feministiska eliten" anser att kvinnor bör göra, snarare än vad de flesta kvinnor faktiskt vill göra. Vad som framför allt saknas i den organiserade feminismen är stödet för kvinnor som vill prioritera, åtminstone tillfälligt, ett familjeliv. När moderskap blir till en parentes, kommer också barnen att degraderas till en parantes. Enligt nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden står den verkliga kampen inte mellan kvinnor och män, utan mellan barn och arbete. De verkliga förlorarna i dessa konflikter är inte kvinnorna, utan barnen.
I ett avseende är barn och moderskap viktiga frågor för många kvinnor. Men den främsta invändningen mot den organiserade feminismen är dess likgiltighet till moderskap och familjeliv. Det är gott att det finns barnbidrag, delad föräldraledighet och daghem men ingen av dessa åtgärder kan bota det centrala problem som unga mödrar upplever. Faktum är att ingen vet hur man kombinerar möjligheterna för kvinnor, ekonomisk stabilitet för familjer och barnens behov.
Och det är just där skon klämmer. Det som brukar saknas i elitfeminismens analys är normalkvinnans tragiska känsla att försöka pussla ihop livet. Kvinnor vill både äta upp kakan och ha den kvar: en framgångsrik karriär och ett lyckligt äktenskap, lika lön för lika arbete och generösa villkor som gör det möjligt att ta hand om barnen, frihet från sexuella trakasserier och diskriminering. Men den tragiska verkligheten är att kvinnor inte få allt. Det finns kostnader och begränsningar att räkna med. Således, är det här den realistiska bilden av kvinnans situation, men den är inte populär bland elitfeministerna eller hos de blåögda optimisterna.
När allt kommer omkring, kallar sig de allra flesta kvinnor inte för feminister och unga kvinnor är ännu mer alienerade från etiketten än de äldre. De flesta kvinnor har förkastat den speciella typ av feminism som dök upp på 1970-talet, en feminism som särskiljde sig genom sin negativa inställning till familjeliv, sin lojalitet för homosexuellas rättigheter och fria aborter, och den förbryllande kombinationen av sexuell ilska och sexuell aggressivitet.
Feministisk retorik har också blivit en täckmantel för olika särintressen. Ledande bland dessa är den internationella befolkningskontrollen, som har gjort abort till en fullt utvecklad kvinnlig rättighet i många länder. Viktigast är kanske de kvinnor som är mest försummade av den feministiska rörelsen. De kvinnor som är upptagna med att köra från hemmet till jobbet och tillbaka igen. Elitfeminismen tycks leva på strålarna från en död stjärna som tändes för 40 år sen men som aldrig har lyckats lysa hopp hos majoriteten av världens kvinnor.
Om feminismen skall vara livduglig måste den uppmärksamma de verkliga behoven och önskemålen hos ett stort antal kvinnor. Att brottas med harmonisering av familjeliv och arbete, där obalans åt båda håll måste ses som riskabelt. Att se kvinnor och män som partners snarare än som motståndare. Att inkludera snarare än att polarisera. Att vara vidsynt, snarare än dogmatisk. Att erkänna att män, kvinnor och barn, privilegierade och fattiga är oupplösligt sammanflätade i varandra.
Men om feminismen skulle ta till sig allt detta, kan den då längre kallas för feminism? Eller har den blivit en del av en universell lära om jämlikhet mellan män och kvinnor? En lära som talar om ekonomisk och kulturell jämlikhet mellan och inom alla länder. En lära som inkluderar alla människor oavsett kön, ras och socialgrupp. Feminismens överlevnad är helt enkelt att uppgå i någonting annat.
Naturligtvis kommer inte elitfeminsmen inte att försvinna över en natt. De har trots allt byggt upp sin karriär och sitt personliga anseende kring en falsk lära. Men när vanliga människor efterhand upptäcker att det enda som elitfeministerna kan erbjuda är en illussion, kommer även denna ism, att slockna och förvandlas till en död stjärna.
Lästips:
"Elise Claeson, mamma@home: det moderlösa samhället (2006)"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9151845822
Dagens kvinnor har svårt att lokalisera sig i ett traditionellt familjeliv. Kvinnor som är födda på nittiotalet värderar ökad självständighet och fler valmöjligheter. Även om många kvinnor arbetar för att det är nödvändigt, har det inte hindrat att arbetet har blivit en viktig del av deras sätt att tänka på vilka de är och vem de vill vara. Således, passar inte elitfeminismens polariserade bild in i det liv som de flesta kvinnor faktiskt lever.
Elitfeministerna har svårt att uppmärksamma kvinnor vars liv bestäms av arbete och familj, och kvinnor som håller fast vid äktenskap, men som likafullt insisterar på att deras döttrar ska kunna försörja sig själva (om deras äktenskap misslyckas eller aldrig inträffar). Att inte uppmärksamma kvinnor som lever i en uppdelning av samhället, i en tid då de och deras familjer behöver omgivande stödstrukturer mer än någonsin. Att inte uppmärksamma kvinnor vars utökade möjligheter till personlig frihet åtföljs av minskade utsikter för ett stabilt familjeliv. Att inte uppmärksamma de kvinnor som har svepts med den sexuella revolutionens destruktiva sida, som i dag har börjat räkna dess offer, det är elitfeminismens svek mot dessa kvinnor.
Elitfeministerna räknar inte med att det finns en stor variation av kvinnliga röster som representerar både ras, klass och kultur men som ofta ignoreras av den officiella feminismen. Det är anmärkningsvärt, därför att det finns så mycket gemensamt mitt i mångfalden. Det gemensamma, kommer huvudsakligen från erfarenheten av moderskap. Kvinnors problem är snarare förknippat med barn i mycket större utsträckning än problem med män. Moderskapet förändrar i grunden kvinnors känsla för vilka de är.
Elitfeminismen ger inga lösningar på den historiskt exempellösa situation, där de flesta mammor till småbarn arbetar utanför hemmet och andelen ensamstående mammor ökar. Den nya "arbetarkvinnan", skapades inte av feminismen, utan den uppkom genom en ekonomisk revolution. Ökningen av den globala ekonomin har gjort det svårt för de flesta familjer att klara sig utan två löntagare. De "stora vinnarna" är ett litet antal av de unga kvinnor som gör karriär i näringslivet, gärna i de yrken som den officiella feministismen helst talar om.
Problemet med den officiella feminismen, är att den fokuserar mer på vad den "feministiska eliten" anser att kvinnor bör göra, snarare än vad de flesta kvinnor faktiskt vill göra. Vad som framför allt saknas i den organiserade feminismen är stödet för kvinnor som vill prioritera, åtminstone tillfälligt, ett familjeliv. När moderskap blir till en parentes, kommer också barnen att degraderas till en parantes. Enligt nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden står den verkliga kampen inte mellan kvinnor och män, utan mellan barn och arbete. De verkliga förlorarna i dessa konflikter är inte kvinnorna, utan barnen.
I ett avseende är barn och moderskap viktiga frågor för många kvinnor. Men den främsta invändningen mot den organiserade feminismen är dess likgiltighet till moderskap och familjeliv. Det är gott att det finns barnbidrag, delad föräldraledighet och daghem men ingen av dessa åtgärder kan bota det centrala problem som unga mödrar upplever. Faktum är att ingen vet hur man kombinerar möjligheterna för kvinnor, ekonomisk stabilitet för familjer och barnens behov.
Och det är just där skon klämmer. Det som brukar saknas i elitfeminismens analys är normalkvinnans tragiska känsla att försöka pussla ihop livet. Kvinnor vill både äta upp kakan och ha den kvar: en framgångsrik karriär och ett lyckligt äktenskap, lika lön för lika arbete och generösa villkor som gör det möjligt att ta hand om barnen, frihet från sexuella trakasserier och diskriminering. Men den tragiska verkligheten är att kvinnor inte få allt. Det finns kostnader och begränsningar att räkna med. Således, är det här den realistiska bilden av kvinnans situation, men den är inte populär bland elitfeministerna eller hos de blåögda optimisterna.
När allt kommer omkring, kallar sig de allra flesta kvinnor inte för feminister och unga kvinnor är ännu mer alienerade från etiketten än de äldre. De flesta kvinnor har förkastat den speciella typ av feminism som dök upp på 1970-talet, en feminism som särskiljde sig genom sin negativa inställning till familjeliv, sin lojalitet för homosexuellas rättigheter och fria aborter, och den förbryllande kombinationen av sexuell ilska och sexuell aggressivitet.
Feministisk retorik har också blivit en täckmantel för olika särintressen. Ledande bland dessa är den internationella befolkningskontrollen, som har gjort abort till en fullt utvecklad kvinnlig rättighet i många länder. Viktigast är kanske de kvinnor som är mest försummade av den feministiska rörelsen. De kvinnor som är upptagna med att köra från hemmet till jobbet och tillbaka igen. Elitfeminismen tycks leva på strålarna från en död stjärna som tändes för 40 år sen men som aldrig har lyckats lysa hopp hos majoriteten av världens kvinnor.
Om feminismen skall vara livduglig måste den uppmärksamma de verkliga behoven och önskemålen hos ett stort antal kvinnor. Att brottas med harmonisering av familjeliv och arbete, där obalans åt båda håll måste ses som riskabelt. Att se kvinnor och män som partners snarare än som motståndare. Att inkludera snarare än att polarisera. Att vara vidsynt, snarare än dogmatisk. Att erkänna att män, kvinnor och barn, privilegierade och fattiga är oupplösligt sammanflätade i varandra.
Men om feminismen skulle ta till sig allt detta, kan den då längre kallas för feminism? Eller har den blivit en del av en universell lära om jämlikhet mellan män och kvinnor? En lära som talar om ekonomisk och kulturell jämlikhet mellan och inom alla länder. En lära som inkluderar alla människor oavsett kön, ras och socialgrupp. Feminismens överlevnad är helt enkelt att uppgå i någonting annat.
Naturligtvis kommer inte elitfeminsmen inte att försvinna över en natt. De har trots allt byggt upp sin karriär och sitt personliga anseende kring en falsk lära. Men när vanliga människor efterhand upptäcker att det enda som elitfeministerna kan erbjuda är en illussion, kommer även denna ism, att slockna och förvandlas till en död stjärna.
Lästips:
"Elise Claeson, mamma@home: det moderlösa samhället (2006)"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9151845822
onsdag 11 mars 2009
Är du lönsam lille vän?
Abort är lagligt. Barnamord är olagligt. Om en kvinna vill avbryta sin graviditet när som helst före födseln, kan hon säga att hon har "utnyttjat sin rätt" att göra det. Om hon däremot vill ta sitt barns liv när som helst efter födseln, ses hon som en mördare och åtalas som sådan. Varför denna skillnad?
Svaret måste vara att det finns en kvalitet eller en uppsättning egenskaper (låt oss kalla det för "x") som alla nyfödda barn har men som inget ofött barn har. Ett slags "x" som ger de nyfödda barnen ett värdigt skydd av lagen men inte ger de ofödda barnen ett sådant skydd.
Frågan är: Vad är detta x?
Det är viktigt att notera att alla argument för fri abort antar att det finns ett "x". Alla abortförespråkare talar om en "reproduktiv frihet", "valfrihet" och "rätten till ett privatliv" som förutsätter att ett nyfött barn har något som väsentligt skiljer sig från ett foster och därför förtjänar rättsligt skydd. Abortmotståndarna utgår däremot från att det inte finns något "x". De talar i stället om "värdighet för mänskligt liv", "slakt av oskyldiga barn," och "rättigheter för det ofödda" som förutsätter att det inte finns någon skillnad mellan en nyfödd och ett foster som gör den ena värd att bevaras och den senare värd att avlivas. Om vi bara kan enas om vad detta "x" är (eller om det finns ett "x" till att börja med), kommer hela abortdebatten att lösas, åtminstone bland alla rationella människor. Så, om det finns det ett "x", vad är det då? Det finns många svar på denna fråga, vissa av dem är motsägelsefulla (några säger att ett foster är en människa, men inte en person, andra säger att det är en person men inte en människa) men båda svaren är logiskt ohållbara. Nedan följer några av de vanligaste påståendena och mina svar på dem.
"X är det faktum att fostret är en del av kvinnans kropp."
Detta är i särklass det vanligaste påståendet. Det verkar som om den radikala feminismen har indoktrinerat den moderna kvinnan med tanken att ett foster inte alls skiljer sig från några av hennes inre organ. Vi vet i dag att fostret har en unik uppsättning gener och arvsmassa som helt skiljer sig från kvinnan.Det första man bör fråga är vad som menas med "en del av kroppen." Närmare bestämt, finns det en skillnad mellan att vara "innuti" kroppen och att vara "del" av kroppen? Till exempel, om jag sväljer en nöt, blir den en del av min kropp? Massor av andra saker (mat, bakterier, virus, etc.) kommer in i kroppen, men blir de delar av min kropp? När upphör ett foster att vara en "del" av kvinnans kropp? Är det när det är delvis utanför livmodern? Helt utanför livmodern? Eller när navelsträngen skärs?
Det kan låta som hårklyverier, men det är en avgörande punkt. Ett exempel från USA är när en domare dömde en kvinna för barnamord, eftersom kvinnan dödade barnet när den fortfarande var bunden till henne via navelsträngen. Ett annat exempel är abort vid partiella födslar: Om gynokologen drar ut barnet en liten bit före födseln och sedan aborterar det, kan han juridiskt åtalas för mord. Om abortförespråkarna vill försvara detta förfarande måste deras ståndpunkt bli att "x" helt enkelt handlar om några få centimeter. Troligtvis kommer de inte att stödja abort vid partiell födsel. Fråga dem varför? "X är det faktum att ett foster inte är levande." Många människor tycker att abortfrågan kretsar kring frågan "När börjar livet?" Det finns ett enkelt svar på den frågan: Aldrig. Vid ett särskilt ögonblick i reproduktionsprocessen blir en sexuell handling plötsligt levande. Alla levande organismer utvecklas från organismer som redan finns till. När det gäller människor, en spermie (levande) förenar sig med ett ägg (levande) för att bilda ett befruktat ägg (levande). Ett befruktat ägg är någonting helt annat än en vanlig cell eftersom den besitter potentialen att bli en vuxen människa. Om en vanlig cell och ett befruktat ägg var i stort sett detsamma, då skulle det vara möjligt att ta en cell från insidan av kinden, placera den i en kvinnas livmoder, och nio månader senare kommer en baby att födas. Det är uppenbart att ett befruktat ägg på ett väsentligt sätt skiljer sig från spermier, ägg och celler. Men på andra änden av skalan, ett befruktat ägg skiljer sig från ett nyfött barn. Ja visst, men skillnaden är en fråga om tid och plats. Skillnaden mellan ett befruktat ägg och ett nyfött barn liknar skillnaden mellan en person och en en sexuell handling.
Om man inväntar händelseförloppet i ett befruktat ägg kommer det snart att inte skilja sig från ett nyfött barn. Naturligtvis är skillnaden mellan något som är värt rättsligt skydd och något som inte är värt rättsligt skydd en väsentlig skillnad. Till exempel, om vi vill förklara varför A förtjänar ett rättsligt skydd men inte B, skulle vi ha ståndpunkten att A är en helt annan sak och helt skild från B, och allt som hänger samman med detta kriterium är värt att skydda, inte det faktum att A är här medan B är därborta. Således, för att rättfärdiga abort, måste abortförespråkarna ha ståndpunkten att det är en väsentlig skillnad mellan ett foster och ett nyfött barn.
"X är godtyckligt. Vårt samhälle väljer att sätta skiljelinjen vid födseln, men det är lika bra som någon annan punkt."
Bortsett från de uppenbara riskerna med att bevilja statliga resurser för att definiera människors liv (trots att västerlänningar en gång i tiden sa att en svart man är tre femtedelar av en person), svaret på detta argument är enkelt: Befruktningen är inte godtycklig. Vilken skillnad finns det mellan en person och händelser och förändringar? Alla de förändringar som sker mellan befruktningen och födelsen, och efter födseln för den delen, hela vägen till döden, är endast oavsiktliga förändringar, inte stora sådana. Befruktningen är dock en väsentlig förändring, eftersom spermier och ägg ett befruktat ägg, som visades ovan. Det är en helt unik föränding som är skild från allt annat som händer i kroppen. Således handlar det inte om en godtycklig punkt i graviditetsprocessen: Det är den punkt där nya ämnen för en mänsklig person framträder.
"X är det faktum att ett foster inte är en person."
Detta är vad vissa filosofer kallar för en "moralisk person." Den består av en ständigt föränderlig röra av kvaliteter som förment skiljer en person från en icke-person. Självmedvetenhet, förmågan att interagera med andra, förmågan att uppfatta, förmågan att välja, förmågor som är en del av det sociala kontrakt som alla, eller några av dessa egenskaper, kan ingå på listan hos abortförespråkarna. Om abortförespråkaren är en lärjunge till Peter Singer (som anser att spädbarn upp till tjugoåtta dagar kan dödas med rätta), kommer han att försvara att alla nyfödda barn är en "moralisk person" men inte alla foster. Jag kommer att riva ner den ståndpunkten med ett enda exempel. Om "x" är ett självmedvetande, då skulle det följa att alla nyfödda har ett självmedvetande, eller hur? Om de inte har det, då är de inte är människor, och är därför inte berättigade till rättshjälp? Och om ett foster har ett självmedvetande, då skulle den vara värd att skydda, eller hur? Och om någon annan levande varelse, en kyckling, en ko, en gris har ett självmedvetande, gör det inte dem till personer också? Och skulle det inte betyda att alla människor som inte är självmedvetna, (de som är i koma, hjärnskadade, psykiskt sjuka), inte ska omfattas av ett rättsligt skydd?
"X är lönsamhet"
Om du gör en googlesökning på ordet "lönsamhet" kommer du att få fler ekonomiska träffar än medicinska sådana. Det beror i grund och botten på att socialstyrelsen har uppfunnit begreppet och sedan tvingas läkarna att definiera den. Som ett resultat är begreppet så dumt att det är svårt för en intelligent person att försvara den.
Den rättsliga status quo som råder är att innan fostret är "lönsamt" kan man inte förbjuda abort. Man kan stifta lagar som skyddar det ofödda, men bara om de innehåller ett undantag för "moderns liv eller hälsa." (Hälsa ges en bred definition, även känslomässiga och psykisk hälsa, men det är en helt annan diskussion.) Lönsamhet definieras som, "potentiellt kan leva utanför livmodern, om än med konstgjord stöd, och att ett livskraftigt foster måste kunna ha ett meningsfullt liv utanför livmodern." Socialstyrelsen har aldrig definierat begreppet "meningsfull" i detta sammanhang, utan snarare gjort klart att fostrets lönsamhet bestäms av läkaren. Därmed kan en kvinna som vill utföra en abort när som helst under graviditeten också få en. Allt hon behöver göra är att hitta en gynokolog som är beredd att intyga att fostret inte är lönsamt.
För att göra saken ännu värre, det råder en förvirring även i sjukvården om vad som utgör en meningsfull existens utanför livmodern. Socialstyrelsen säger att ett foster allmänt anses livskraftigt efter omkring tjugoåtta veckors graviditetslängd, men att lönsamheten ibland kommer redan vid tjugofyra veckor. De har gjort sina beräkningar från allmänt vedertagen medicinsk praxis. Men medicinska experter är själva osäkra på tidpunkten då ett foster kan överleva. De menar att ordet "överleva" i sig är ett omtvistat begrepp: Betyder det ett liv för bara en stund, för tjugoåtta dagar, eller för en hel livstid?
Även om lönsamheten skulle kunna definieras exakt, så skulle det ändå vara relativt i förhållande till tid och plats. De icke-lönsamma barnen för hundra år sedan skulle vara lönsamma i dag, och spädbarn som är lönsamma i dagens Sverige skulle inte vara lönsamma på landsbygden i Nigeria. I själva verket är det inte otänkbart att biomedicinsk teknik en dag kommer att producera en artificiell livmoder, vilket möjliggör för ett foster att leva utanför moderns livmoder, från befruktningen till födseln, vilket gör att talet om lönsamheten sätter punkt för den internationella födelsekontrollen.
"X är det faktum att ett foster lever i symbios (parasit)."
Som alltid bör man be abortförespråkarna att definiera sina termer. Är det en symbios i vetenskaplig mening eller i en mer allmän bemärkelse?
För det första, termen symbios definieras i allmänhet som en förbindelse mellan två eller flera organismer av olika arter där en eller flera gynnas av interaktionen. Observera att den hänvisar till olika arter. Mamma och barn pre-natal och post-natal, betraktas inte som symbiotiskt i strikt bemärkelse. För det andra, så finns det fyra typer av symbios: mutualism, där båda parter gynnas;Kommensalism, en form av samlevnad mellan två organismer som tillhör olika arter, där den ena parten drar fördel av förhållandet medan den andra inte alls påverkas; parasitism, där parasiten får förmåner medan värden skadas, och amensalism, där en medlem lider medan den andra är opåverkad. Om ett foster är en symbiont, vilken av de fyra kategorierna passar det in i? Inte mutualism, fråga en nio månaders gravid kvinna om hon har dragit nytta av att vara gravid! Inte Kommensalism eller amensalism, eftersom det inte kan sägas att antingen fostret eller mamman förblir opåverkade. Men hur är det med parasitism?
Modern har säkert erfarenheter av obehag (illamående, ryggvärk, etc.), men kan dessa besvär kvalificeras som "skadliga"? Dessutom, om fostret är en parasit före födseln, kan den fortfarande att vara det efter födseln? Abortmotståndaren tvingas att svara nej, för om en nyfödd är en symbiont, då skulle nyfödda vara lika förbrukningsbara som foster. Varför är ett spädbarn inte en symbiont? Hur har förhållandet ändrats? Förutom det faktum att det nu är utanför livmodern, snarare än innuti den?Även om det kunde fastställas att ett foster är en symbiont, så är det inte klart varför en symbiont är förbrukningsbar medan en icke-symbiont inte är det. Har symbios på något sätt försämrat din status som levande varelse? Är symbionter nödvändigtvis mindre värda än andra levande varelser? Visst, abortförespråkarna skulle kunna använda begreppet symbios i allmän bemärkelse, eftersom man menar bara att ett fostrer liknar en symbiont. Av detta följer dock inte att ett foster är förbrukningsbart, helt enkelt därför att det uppvisar egenskaper som liknar symbionter. Hos alla nyfödda finns också sybiotiska drag, men vi skyddar dem från att dödas ändå.
Slutsats
Abortförespråkarna har svårt att definiera exakt vad "x" är. Det är därför diskussionen så ofta stannar i denna fråga. Det finns ingen anledning att beklaga "minskningen av moral i den västerländska civilisationen", ingen anledning att diskutera förekomsten av en "transcendent moralisk ordning," ingen anledning att fundera över när själen kommer "in" i kroppen. Allt man behöver göra är att ställa en enkel fråga: Vad är "x"? Faktum är, naturligtvis, att det inte finns något "x", och alltså finns det ingen väsentlig skillnad mellan abort och barnamord. Självklart har jag aldrig fått ett svar på min fråga som är både rationellt och logiskt sammanhängande. Men abortförespråkarnas svårighet med att svara på denna fråga visar bara på den inneboende absurditeten att vara för fri abort och den inneboende logiken i att vara pro-life.
Svaret måste vara att det finns en kvalitet eller en uppsättning egenskaper (låt oss kalla det för "x") som alla nyfödda barn har men som inget ofött barn har. Ett slags "x" som ger de nyfödda barnen ett värdigt skydd av lagen men inte ger de ofödda barnen ett sådant skydd.
Frågan är: Vad är detta x?
Det är viktigt att notera att alla argument för fri abort antar att det finns ett "x". Alla abortförespråkare talar om en "reproduktiv frihet", "valfrihet" och "rätten till ett privatliv" som förutsätter att ett nyfött barn har något som väsentligt skiljer sig från ett foster och därför förtjänar rättsligt skydd. Abortmotståndarna utgår däremot från att det inte finns något "x". De talar i stället om "värdighet för mänskligt liv", "slakt av oskyldiga barn," och "rättigheter för det ofödda" som förutsätter att det inte finns någon skillnad mellan en nyfödd och ett foster som gör den ena värd att bevaras och den senare värd att avlivas. Om vi bara kan enas om vad detta "x" är (eller om det finns ett "x" till att börja med), kommer hela abortdebatten att lösas, åtminstone bland alla rationella människor. Så, om det finns det ett "x", vad är det då? Det finns många svar på denna fråga, vissa av dem är motsägelsefulla (några säger att ett foster är en människa, men inte en person, andra säger att det är en person men inte en människa) men båda svaren är logiskt ohållbara. Nedan följer några av de vanligaste påståendena och mina svar på dem.
"X är det faktum att fostret är en del av kvinnans kropp."
Detta är i särklass det vanligaste påståendet. Det verkar som om den radikala feminismen har indoktrinerat den moderna kvinnan med tanken att ett foster inte alls skiljer sig från några av hennes inre organ. Vi vet i dag att fostret har en unik uppsättning gener och arvsmassa som helt skiljer sig från kvinnan.Det första man bör fråga är vad som menas med "en del av kroppen." Närmare bestämt, finns det en skillnad mellan att vara "innuti" kroppen och att vara "del" av kroppen? Till exempel, om jag sväljer en nöt, blir den en del av min kropp? Massor av andra saker (mat, bakterier, virus, etc.) kommer in i kroppen, men blir de delar av min kropp? När upphör ett foster att vara en "del" av kvinnans kropp? Är det när det är delvis utanför livmodern? Helt utanför livmodern? Eller när navelsträngen skärs?
Det kan låta som hårklyverier, men det är en avgörande punkt. Ett exempel från USA är när en domare dömde en kvinna för barnamord, eftersom kvinnan dödade barnet när den fortfarande var bunden till henne via navelsträngen. Ett annat exempel är abort vid partiella födslar: Om gynokologen drar ut barnet en liten bit före födseln och sedan aborterar det, kan han juridiskt åtalas för mord. Om abortförespråkarna vill försvara detta förfarande måste deras ståndpunkt bli att "x" helt enkelt handlar om några få centimeter. Troligtvis kommer de inte att stödja abort vid partiell födsel. Fråga dem varför? "X är det faktum att ett foster inte är levande." Många människor tycker att abortfrågan kretsar kring frågan "När börjar livet?" Det finns ett enkelt svar på den frågan: Aldrig. Vid ett särskilt ögonblick i reproduktionsprocessen blir en sexuell handling plötsligt levande. Alla levande organismer utvecklas från organismer som redan finns till. När det gäller människor, en spermie (levande) förenar sig med ett ägg (levande) för att bilda ett befruktat ägg (levande). Ett befruktat ägg är någonting helt annat än en vanlig cell eftersom den besitter potentialen att bli en vuxen människa. Om en vanlig cell och ett befruktat ägg var i stort sett detsamma, då skulle det vara möjligt att ta en cell från insidan av kinden, placera den i en kvinnas livmoder, och nio månader senare kommer en baby att födas. Det är uppenbart att ett befruktat ägg på ett väsentligt sätt skiljer sig från spermier, ägg och celler. Men på andra änden av skalan, ett befruktat ägg skiljer sig från ett nyfött barn. Ja visst, men skillnaden är en fråga om tid och plats. Skillnaden mellan ett befruktat ägg och ett nyfött barn liknar skillnaden mellan en person och en en sexuell handling.
Om man inväntar händelseförloppet i ett befruktat ägg kommer det snart att inte skilja sig från ett nyfött barn. Naturligtvis är skillnaden mellan något som är värt rättsligt skydd och något som inte är värt rättsligt skydd en väsentlig skillnad. Till exempel, om vi vill förklara varför A förtjänar ett rättsligt skydd men inte B, skulle vi ha ståndpunkten att A är en helt annan sak och helt skild från B, och allt som hänger samman med detta kriterium är värt att skydda, inte det faktum att A är här medan B är därborta. Således, för att rättfärdiga abort, måste abortförespråkarna ha ståndpunkten att det är en väsentlig skillnad mellan ett foster och ett nyfött barn.
"X är godtyckligt. Vårt samhälle väljer att sätta skiljelinjen vid födseln, men det är lika bra som någon annan punkt."
Bortsett från de uppenbara riskerna med att bevilja statliga resurser för att definiera människors liv (trots att västerlänningar en gång i tiden sa att en svart man är tre femtedelar av en person), svaret på detta argument är enkelt: Befruktningen är inte godtycklig. Vilken skillnad finns det mellan en person och händelser och förändringar? Alla de förändringar som sker mellan befruktningen och födelsen, och efter födseln för den delen, hela vägen till döden, är endast oavsiktliga förändringar, inte stora sådana. Befruktningen är dock en väsentlig förändring, eftersom spermier och ägg ett befruktat ägg, som visades ovan. Det är en helt unik föränding som är skild från allt annat som händer i kroppen. Således handlar det inte om en godtycklig punkt i graviditetsprocessen: Det är den punkt där nya ämnen för en mänsklig person framträder.
"X är det faktum att ett foster inte är en person."
Detta är vad vissa filosofer kallar för en "moralisk person." Den består av en ständigt föränderlig röra av kvaliteter som förment skiljer en person från en icke-person. Självmedvetenhet, förmågan att interagera med andra, förmågan att uppfatta, förmågan att välja, förmågor som är en del av det sociala kontrakt som alla, eller några av dessa egenskaper, kan ingå på listan hos abortförespråkarna. Om abortförespråkaren är en lärjunge till Peter Singer (som anser att spädbarn upp till tjugoåtta dagar kan dödas med rätta), kommer han att försvara att alla nyfödda barn är en "moralisk person" men inte alla foster. Jag kommer att riva ner den ståndpunkten med ett enda exempel. Om "x" är ett självmedvetande, då skulle det följa att alla nyfödda har ett självmedvetande, eller hur? Om de inte har det, då är de inte är människor, och är därför inte berättigade till rättshjälp? Och om ett foster har ett självmedvetande, då skulle den vara värd att skydda, eller hur? Och om någon annan levande varelse, en kyckling, en ko, en gris har ett självmedvetande, gör det inte dem till personer också? Och skulle det inte betyda att alla människor som inte är självmedvetna, (de som är i koma, hjärnskadade, psykiskt sjuka), inte ska omfattas av ett rättsligt skydd?
"X är lönsamhet"
Om du gör en googlesökning på ordet "lönsamhet" kommer du att få fler ekonomiska träffar än medicinska sådana. Det beror i grund och botten på att socialstyrelsen har uppfunnit begreppet och sedan tvingas läkarna att definiera den. Som ett resultat är begreppet så dumt att det är svårt för en intelligent person att försvara den.
Den rättsliga status quo som råder är att innan fostret är "lönsamt" kan man inte förbjuda abort. Man kan stifta lagar som skyddar det ofödda, men bara om de innehåller ett undantag för "moderns liv eller hälsa." (Hälsa ges en bred definition, även känslomässiga och psykisk hälsa, men det är en helt annan diskussion.) Lönsamhet definieras som, "potentiellt kan leva utanför livmodern, om än med konstgjord stöd, och att ett livskraftigt foster måste kunna ha ett meningsfullt liv utanför livmodern." Socialstyrelsen har aldrig definierat begreppet "meningsfull" i detta sammanhang, utan snarare gjort klart att fostrets lönsamhet bestäms av läkaren. Därmed kan en kvinna som vill utföra en abort när som helst under graviditeten också få en. Allt hon behöver göra är att hitta en gynokolog som är beredd att intyga att fostret inte är lönsamt.
För att göra saken ännu värre, det råder en förvirring även i sjukvården om vad som utgör en meningsfull existens utanför livmodern. Socialstyrelsen säger att ett foster allmänt anses livskraftigt efter omkring tjugoåtta veckors graviditetslängd, men att lönsamheten ibland kommer redan vid tjugofyra veckor. De har gjort sina beräkningar från allmänt vedertagen medicinsk praxis. Men medicinska experter är själva osäkra på tidpunkten då ett foster kan överleva. De menar att ordet "överleva" i sig är ett omtvistat begrepp: Betyder det ett liv för bara en stund, för tjugoåtta dagar, eller för en hel livstid?
Även om lönsamheten skulle kunna definieras exakt, så skulle det ändå vara relativt i förhållande till tid och plats. De icke-lönsamma barnen för hundra år sedan skulle vara lönsamma i dag, och spädbarn som är lönsamma i dagens Sverige skulle inte vara lönsamma på landsbygden i Nigeria. I själva verket är det inte otänkbart att biomedicinsk teknik en dag kommer att producera en artificiell livmoder, vilket möjliggör för ett foster att leva utanför moderns livmoder, från befruktningen till födseln, vilket gör att talet om lönsamheten sätter punkt för den internationella födelsekontrollen.
"X är det faktum att ett foster lever i symbios (parasit)."
Som alltid bör man be abortförespråkarna att definiera sina termer. Är det en symbios i vetenskaplig mening eller i en mer allmän bemärkelse?
För det första, termen symbios definieras i allmänhet som en förbindelse mellan två eller flera organismer av olika arter där en eller flera gynnas av interaktionen. Observera att den hänvisar till olika arter. Mamma och barn pre-natal och post-natal, betraktas inte som symbiotiskt i strikt bemärkelse. För det andra, så finns det fyra typer av symbios: mutualism, där båda parter gynnas;Kommensalism, en form av samlevnad mellan två organismer som tillhör olika arter, där den ena parten drar fördel av förhållandet medan den andra inte alls påverkas; parasitism, där parasiten får förmåner medan värden skadas, och amensalism, där en medlem lider medan den andra är opåverkad. Om ett foster är en symbiont, vilken av de fyra kategorierna passar det in i? Inte mutualism, fråga en nio månaders gravid kvinna om hon har dragit nytta av att vara gravid! Inte Kommensalism eller amensalism, eftersom det inte kan sägas att antingen fostret eller mamman förblir opåverkade. Men hur är det med parasitism?
Modern har säkert erfarenheter av obehag (illamående, ryggvärk, etc.), men kan dessa besvär kvalificeras som "skadliga"? Dessutom, om fostret är en parasit före födseln, kan den fortfarande att vara det efter födseln? Abortmotståndaren tvingas att svara nej, för om en nyfödd är en symbiont, då skulle nyfödda vara lika förbrukningsbara som foster. Varför är ett spädbarn inte en symbiont? Hur har förhållandet ändrats? Förutom det faktum att det nu är utanför livmodern, snarare än innuti den?Även om det kunde fastställas att ett foster är en symbiont, så är det inte klart varför en symbiont är förbrukningsbar medan en icke-symbiont inte är det. Har symbios på något sätt försämrat din status som levande varelse? Är symbionter nödvändigtvis mindre värda än andra levande varelser? Visst, abortförespråkarna skulle kunna använda begreppet symbios i allmän bemärkelse, eftersom man menar bara att ett fostrer liknar en symbiont. Av detta följer dock inte att ett foster är förbrukningsbart, helt enkelt därför att det uppvisar egenskaper som liknar symbionter. Hos alla nyfödda finns också sybiotiska drag, men vi skyddar dem från att dödas ändå.
Slutsats
Abortförespråkarna har svårt att definiera exakt vad "x" är. Det är därför diskussionen så ofta stannar i denna fråga. Det finns ingen anledning att beklaga "minskningen av moral i den västerländska civilisationen", ingen anledning att diskutera förekomsten av en "transcendent moralisk ordning," ingen anledning att fundera över när själen kommer "in" i kroppen. Allt man behöver göra är att ställa en enkel fråga: Vad är "x"? Faktum är, naturligtvis, att det inte finns något "x", och alltså finns det ingen väsentlig skillnad mellan abort och barnamord. Självklart har jag aldrig fått ett svar på min fråga som är både rationellt och logiskt sammanhängande. Men abortförespråkarnas svårighet med att svara på denna fråga visar bara på den inneboende absurditeten att vara för fri abort och den inneboende logiken i att vara pro-life.
Feminismens triumf - utrotandet av flickor
Under de senaste åren har internationella organisationer och asiatiska länder ökat sina insatser för att undanröja könsbundna selektiva aborter, som har skapat en massiv brist på flickor i flera länder under de senaste 20 åren.
Vad har resultatet blivit av dessa ansträngningar? Den könsrelaterade obalansen fortsätter att försämras, inte att förbättras, tack vare den ständigt ökande spridningen av billig abort och ultraljudsteknik i allt fler områden av Kina, Indien och andra länder.
En expert som talade i FN uppskattar att upp till 200 miljoner kvinnor och flickor saknas i världen på grund av könsselektiva aborter och barnamord på flickor. Vissa experter sätter siffran så lågt som 60 miljoner. Alla är dock överens om siffran blir större för varje dag.
Med snabbt växande asiatiska och muslimska invandrargrupper i Europa, kommer den könsselektiva obalansen snart dyka upp i Sverige också.
Feminister vill gärna skylla detta på den försämrade situationen av "patriarkat", men patriarkat har funnits i tusentals år och är mindre kraftfull i dag än någonsin tidigare. Vad som däremot är nytt, är tillgången till abort på så många platser. Och det har länge varit ett avgörande mål för feminister: att ge kvinnan "rätt att bestämma över sin egen kropp" för att varje kvinna på jorden ska få tillgång till fri abort.
Det stora feministiska experimentet har passerat 40 år som en social kraft, och vad har det gett? En ständigt växande eliminering av fler och fler flickor i hela världen. Och än så länge kan inget stoppa det. Varför skall det stoppas från ett feministiskt perspektiv? Om kvinnor har rätt till abort, varför kan de inte utöva den på grund av ett könsval? Är abort kvinnans eller statens val?
Västerländska feminister har gett sitt stöd till befolkningskontroll från början, genom att färre barn skulle befria kvinnor från det "förtryck" det innebär att vara mamma. Och skatter, utgifter och ekonomiska påtryckningar i hela den utvecklade världen har gjort vårdnadsbidraget mycket dyrt.
Förbudet mot könsselektiva aborter har inte gjort någon skillnad i Kina och Indien. Det finns inget sätt att genomdriva ett sådant förbud när abortlagarna är så tillåtande. Den enda lösningen är naturligtvis en återgång till en kultur som värderar alla människors liv, och rättsliga skydd för ofödda barn. Den växande obalansen av antalet pojkar och flickor i världen ger starka belägg för det praktiska argumentet mot abort, skild från moraliska sådana. Vissa stora samhällen kan helt enkelt falla samman om abort inte blir snävare reglerat.
Ska vi vänta på att detta problem ska utvecklas till en stor epedemi innan vi vidtar åtgärder? Med våra effektiva regleringssystemen bör vi kunna förbjuda denna metod. Det försämrade förhållandet mellan antalet flickor och pojkar i världen i allmänhet och i Asien i synnerhet, är ett bevis på att abort-på-begäran inte är praktiskt.
Vad har resultatet blivit av dessa ansträngningar? Den könsrelaterade obalansen fortsätter att försämras, inte att förbättras, tack vare den ständigt ökande spridningen av billig abort och ultraljudsteknik i allt fler områden av Kina, Indien och andra länder.
En expert som talade i FN uppskattar att upp till 200 miljoner kvinnor och flickor saknas i världen på grund av könsselektiva aborter och barnamord på flickor. Vissa experter sätter siffran så lågt som 60 miljoner. Alla är dock överens om siffran blir större för varje dag.
Med snabbt växande asiatiska och muslimska invandrargrupper i Europa, kommer den könsselektiva obalansen snart dyka upp i Sverige också.
Feminister vill gärna skylla detta på den försämrade situationen av "patriarkat", men patriarkat har funnits i tusentals år och är mindre kraftfull i dag än någonsin tidigare. Vad som däremot är nytt, är tillgången till abort på så många platser. Och det har länge varit ett avgörande mål för feminister: att ge kvinnan "rätt att bestämma över sin egen kropp" för att varje kvinna på jorden ska få tillgång till fri abort.
Det stora feministiska experimentet har passerat 40 år som en social kraft, och vad har det gett? En ständigt växande eliminering av fler och fler flickor i hela världen. Och än så länge kan inget stoppa det. Varför skall det stoppas från ett feministiskt perspektiv? Om kvinnor har rätt till abort, varför kan de inte utöva den på grund av ett könsval? Är abort kvinnans eller statens val?
Västerländska feminister har gett sitt stöd till befolkningskontroll från början, genom att färre barn skulle befria kvinnor från det "förtryck" det innebär att vara mamma. Och skatter, utgifter och ekonomiska påtryckningar i hela den utvecklade världen har gjort vårdnadsbidraget mycket dyrt.
Förbudet mot könsselektiva aborter har inte gjort någon skillnad i Kina och Indien. Det finns inget sätt att genomdriva ett sådant förbud när abortlagarna är så tillåtande. Den enda lösningen är naturligtvis en återgång till en kultur som värderar alla människors liv, och rättsliga skydd för ofödda barn. Den växande obalansen av antalet pojkar och flickor i världen ger starka belägg för det praktiska argumentet mot abort, skild från moraliska sådana. Vissa stora samhällen kan helt enkelt falla samman om abort inte blir snävare reglerat.
Ska vi vänta på att detta problem ska utvecklas till en stor epedemi innan vi vidtar åtgärder? Med våra effektiva regleringssystemen bör vi kunna förbjuda denna metod. Det försämrade förhållandet mellan antalet flickor och pojkar i världen i allmänhet och i Asien i synnerhet, är ett bevis på att abort-på-begäran inte är praktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
